Göteborgsposten – 28 mars 1867, sida 1

Mr Lester som nu var utsatt för öfverraskning satte sig alldeles förbluffad ned och beredde sig att lyssna på förklaringen. Den lemnades ganska kortfattadt, ty lord Dane ville så fort som möjligt inkalla sin son. — Har er son följt med er hem? Är han i Danesheld? frågade mr Lester. — Han är här, här i huset. Jag skickade honom till salongen medan jag besökte er. Händelsen är — ehuru jag tror det vara förtidigt att säga det — han har blifvit förälskad i er dotter. — Hvar kan han ha sett henne? undrade mr Lester — Jag har ingenting emot saken, fortfor lord Dane. Kanhäinda icke ni heller skall ha det, churu ett rykte går att ni lofvat henne till Herbert. Hon skall i alla föll bli herrskarinna på Dane Castle, som ni finner. Enda skilnaden ir att hennes man blir den verklige lorden och icke den falske. Eget nog tänkte mr Lester ej för ett ögonblick på sanningen — på Lydney. Han hade kanske gjort det i ett mera lugnt ögonblick, men steget från en smygskytt och misstänkt inbrottstjuf till en blifvande peer af England var alltför stort för att mr Lester skulle kunna tänka derpå. Lord Dane ringde på klockan och befallde att den gentleman som följt med honom skulle infinna sig. Betjenten gick till salongen och uträttade ärendet. Mr Lydney hade sutit der ensam, men just som betjenten talade såg han Maria uppträda på verandan. Han gick ut till henne. Huru älsklig var hon icke i sin täcka morgondrägt af tunnt lilasfärgadt musslin.