Göteborgsposten – 28 mars 1867, sida 1

uppträdde för fullsatt salong, firman Låstbom Å C:o gjorde briljanta affärer i den, och dertill kom att tidningsreferenterna, som annars ytterst sällan äro eniga, gemensamt sleto den arme riddaren i små stycken. De förklarade honom vara ett moraliskt odjur, ett dramatiskt. missfoster — ja i -Alla de vilddjur historien känner, Attila, Tottila, Timur och — f.n, Voro, jemförde med den, menskovänner. Min åtrå växte, men jag tvekade ändå. Då träffade jag en besparingsriksdagsman; han hade sett pjesen, han skummade af vrede, och utropade: teatern skall mista sitt anslag; det skall i stället anvisas till vilseförda barns edukation, eller till gevärsinköp, ty vi måste statuera ett exempel. Dessförinnan beslöt han dock att ännu en gång se pjesen. En annan representant, som medfört sin familj till hufvudstaden, förbjöd strängeligen sina söner att öfvervara den obscena representationen, men ertappades samma afton af sin son löjtnanten på teatern, der de sutto vis-å-vis, begge inkognito, hvardera i ett andra radens oxöga. Löjtnanten påstod att pappa hade applåderat fru Strandberg och pappa act löjtnanten hade applåderat hr Norrby, men båda ursäktade sig dermed, att de endast smittats at den allmänna förtjusningen. En ärbar enke-nåd, som har fyra döttrar, hvilka redan inträdt i den ålder då giftoman ej erfordras, om den nya lagen promulgeras, bar gripits af sådan atsky för Riddar Blåskägg, att hon, som bor vägg i vägg med Dramatiska teatern, har sagt upp sin våning och flyttar d. 1 April, ty, säger hon, luften på Trädgårdsgatan är förpestad; och en verklig fröken — åldern c:a 40 år — fick spasmer, då hon af en händelse beskådade Blåskägg, men attacken inträffade lyckligtvis ej förrän efter representationens slut. Don Juan och Figaros Bröllop har hon sett tjugo gånger, utan märkliga nervskakningar. Ipga fruntimmar, nästan inga, bevista blåskäggsrepresentationerna, sade en sedesam herre, men de gifvas för fullsatt salong. Då uthärdade jag ej längre. Äfven jag måste dit för att — hvissla. Jag påräknade ett stort antal assistenter. Endast genom att vända mig till Låstbom C:o lyckades jag få en biljett, men till förhöjdt pris. Inkommen i salongen, föreställ er min häpnad. Min blick träffade riksdagsmän från begge kamrarne, med och utan fruar, konungens tromän och trotjenare, brukspatroner, med och utan bruk, grosshandlare, högoch välborne herrar, ötvervakade at sina äkta hälfter, valberättigade och valbara både till riksdagen och till stadsfullmäktige, placerade i tätt slutna led på parkett och första raden, och det suveräna folket packadt som siller på andra raden. Jag ryste! Min granne, en sträng konstkritiker, hviskade till mig: vändtligen skall teaterdirektionen i afton få en välförtjent tillrättavisning; piesen blir bestämdt uthvisslad vid slutet. — Ske så!, svarade jag, och den nätta ouvertyren slutade. Ridån gick upp, representationen började. SaphirDahlgren i krinolin och Anna Stina-Strandberg utan dito, men med käpp i hand, ty hon vaktade fåren, utom scenen, sjöngo och — applåderades. Gretve Ottomar-Uddman sjöng, svettades och — blef appläderad. Ridån gick ner. Nå? frågade jag konstkännaren. Hans blick var dyster. Inte ännu!, svarade han med en djup basstämma. I andra akten uppträdde kung OrreNorrby med sitt hof. Man skrattade ofverljudt — och applåderade. Grefve OttomarUddman sade sitt oefterhärmliga godt! — och applåderades. Anna Stina sjöng och gjorde gester, visst icke plastiska, icke heller i den högdramatiska stilen, men — hon applåderades alldeles förtvifladt; man hade tagit af sig glackhandsh arne. Ridån gick ner och hon inropades. Det är afskyvärdt, sade min granne och begaf sig i största hast ut; och jag med, ty såsom qvaci-publicist bör man ej kompromettera sina kolleger. Utkomna i tamburen, medan vi påtogo ytterplaggen, förnyade jag mitt Nå? — . Konstkännaren sade med en af vrede darrande stämma: Publikens smak är förskämd. Så tror jag äfven, ty huru annars förklara dessa yttringar at vox popule? Huru förklara att publiken besöker Rid