Göteborgsposten – 28 mars 1867, sida 1

Göteborg. Tr ska rask omsättning, till stor fröjd för dem som vilja komma in. Två afsägelser äro af särskildt intresse, emedan de föranledts at de mest skiljaktiga bevekelsegrunder. Kongl. sekter W. F. Dalman har plötsligt hoppat ur ringen at förtrytelse deröfver att regeringen dristat sanktionera ett beslut, som fattats af stadsfullmäktige med enkel pluralitet, hvartill dock enligt hr Dalmans åsigt hade fordrats ?(, pluralitet. Han har derföre brutit med regeringen, alldeles som Girardin har gjort med kejsardömet; skillnaden är dock att då Girardins åtgärd väckt uppseende i hela Europa, så har hr Dalmans åtgärd alls icke väckt sensation ens bland Stockholms stadsfullmäktige. — Kamrer Blomberg har ock afsagt sig platsen bland stadsfullmäktige. Orsaken dertill är vida vackrare än hr Dalmans. Hr B. är en utmärkt nitisk kommunalman och har på ett så förträttligt sätt ordnat fattighuset mom Ladugårdslands församling, hvilket i flera år stått under hans speciella ledning, att arrangementerna der tagits till föresyn vid flera at hufvudstadens fattighus. (I parentes sagdt, vid förstnämnda sfattighus erhålles en fullt tillräcklig middagsportion, soppa med kött, eller ärter med fläsk, väl tillagade, jemte en kaka mjukt bröd, för nio öre). Men innan hr Blomberg hitflyttade för ett antal år sedan, bodde han på landet och var ledamot i direktionen för det i Roslagen belägna Löwenströmska lasarettet, hvilket genom hans kraftfulla åtgärder, från att vara i ett uselt skick, otillräckligt för ortens behof och med förstörda finanser, bringades i ordning. Till lasarettet är en egendom donerad, som af hr Blomberg blef bortarrenderad på ganska dryga vilkor. Nu har arrendatorn kommit på obestånd, men då egendomen ej på samma vilkor af någon annan kunde ötvertagas och inkomsten oförminskad var för lasarettet nödvändig, så har hr B. beslutat blifva förvaltare af egendomen utan allt arvode, och det är ganska säkert, blir afkastningen icke större än hittills, ej blir den mindre. För att nu åt detta varf kunna uteslutande egna sig, lemnar hr B. stadsfullmåktigebefattningen. Tidningarne hafva redan omformält att den småländske riksdagsmannen Jöns Pährsson till konstitutionsutskottet aflemnat ett anmärkningsmemorial, riktadt mot krigsministern i första rummet, men derjemte mot hela statsrådet, hvari yrkats att alla utan förskoning skulle afskedas. Utskottet har dock ej kunnat gå hans anspråk till mötes. Memorialet, som ytterligare fullständigats genom en sedermera ingifven skrift, är likasom denna öfversfylld med de gröfsta otidigheter. För kammarons eget anseendes skull är man angelägen att nämnde aktstycken ej må bli närmare kända. Jöns Pährsson har i alla tall! gjort sig ett namn, som han allt framgent! kommer att oqvaldt behålla. Emellertid eger: ban ett visst inflyttande inom det protektio-! nistiska lägret och begagnas såsom dess språkrör inom andra kammaren. Prof. Sven Nilsson, de svenska naturforskarnes Nestor, som nyligen ingått i sitt 80, år, men ännu besitter en stor fond af både själsoch kroppskrafter, återvänder i höst till Lund efter att här ha varit bosatt i sju år, egentligen för att kunna anlita härvarande biblioteker och samlingar i och för utarbetandet af sitt stora etnografiska verk Skandinaviens Urinnevånare?, hvilket redan i öfversättning utgifvits både i Tyskland och England. Såsom konsistorial i Lund låg prof. Nilsson i ständig fejd med professorerna Brunius och Hill. De sörjde naturligtvis icke deröfver att han flyttade från Lund, der hans namn utgjorde en af universitetets glanspunkter. Nu har prof. Nilsson valt sin bostad så, att han får till granne på ena sidan Brunius, på den andra Hill. Vittnar icke det om stort mod ännu vid 80 års ålder? Underrättelsen att justitiestatsministern frih. De Geer på grund af sjukdom måst söka tjenstledighet, har ni redan för någon tid sedan inhändigat. Tyvärr är friherrens sjukdom ett lefverlidande af ganska betänklig beskaffenhet, och sannolikt föranledt af de själsansträngningar som voro oskiljaktiga från hans kall under den mest brydsamma period som någon justitieminister här i landet genomlefvat. Om än, såsom man vill hoppas, sjukdomen kan lindras, så anses dock att frih. De Geer bör söka en lugnare verkningskrets. Med en fullt