Göteborgsposten – 27 mars 1867, sida 2

D— och nu kommer jag vill William Lydneys ande! i den der händelsen — — Ja, William Lydney! afbröt squire Lester som i detta namn fann en afledning för sin harm. Ni kan ej söka försvara hans uppförande. Hin hade ej något gåfvobref att hemta. — Var god lyssna, mr Lester. Det kom tillfälligtvis till William Lydneys kunskup på söndagsnatten att er son då var i skogen med två eller tre andra personer, och att de bundo svarta flor fram!ör sina ansigten. Omständigheterna förde honom på den tron att de ämnade göra inbrott i Dane Castle. Ja, ni ser förvånad ut, squire Lester, men jag har ingen tid till förklaringar. Han, Lydney, ställde sig på vakt i hopp att öfverrampla dem och rädda er son. I elfte timman fann han att de brutit sig in på Danesheld Hall i stället för på slottet, och han skyndade hit; men han kom ej i tillräckligt god tid för att kunna vara till någon nytta, undantagande att han fick Wilfred i säkerhet hem. Han lät sig föras i polisvakten för att ej förråda sin vän; för Wilfreds skull gick och gällde han för att vara en mycket tvetydig personlighet: under det man tadlade honom för det han umgicks med illa beryktade personer, vakade han endast öfver och skyddade Wilfred Lester. Mellan dem båda har uppstått vänskap. — Wilfred har alltid haft anlag för att söka dåliga sällskaper, anmärkte squire Lester. — Om han aldrig råkar i sämre sällskap än unga