Göteborgsposten – 27 mars 1867, sida 2

tlanget. Då man sade, att en politik, som vunnit v len lagstiltande kå:ens bifall, stödde sig på de afskyo ärda fördragen af 1815, lät man icke då Tyskland: f: å ett hotande sätt förstå, att der maste astråda en 1: sel af sitt område till oss? Så förstod äfven Tysklir and de ord, på hvilka jag syftar, och ifrån den etun-e len var det omöjligt för Preussen att bålla tillbaka B yskarne, som kommo i konvulsivisk rörelse Vi ville inderstödja Österrike och vi gingo bort och hjelpte ss. less dregirige granne. Det fanns således ingen klar-li et i vår politik, den lemnade rum för allehanda ziessningar. Våra reservationer voro en hotelse mot få Tyskland, och aenna hotelse gynnade : högsta grad ite je resultater, som Bismarck sedan dess oppnått ... B Jag förstår mycket väl, att statsmiuistern kände a ljup hjertängslan på fäderneslandets vägnar, då han a ick underrättelse om slaget vid Sadowa (syftar på , v ett yttrande af Rouher); ty detta slag var en tordomelde af den sranska poltiken; det krossade dess s. lörhopp vingar, emedan det var alldeles afgjordt, att C det segerrika Preussen ej skulle bekymra sig om de! förpligtelser, det kunde ha till oss. Ja, partiet var förloradt, för oss såväl som för Österrike (bifall från flera bänkar). Man såger, att vi hejdade den preus; I O0 siska arm6een utanför Wiens portar. Det är sannt; men vi räddade hufvuds:auen, genom att svika saken. Hela regeringens program blef uppgifvet, och några dagar efter det att detsamma uppställts, skylarade Frankrike gevär för segerherren (larm). Nu y finner man sig, såsom det synes ar Äden blåa boken, ganska kallsinnigt i sitt öde. Men hvilken kontrast bildar ej det språk, som regeringen nu för, mot programmet af d. 11 Juni! Är det en politik värdig ett stort land? Jag kan mycket väl förstå, utt man låter händelserna sköta sig sjelfva och intager eu isolerad ställning; men att uppställa programmer och kröka på ryggen. då de sönderrifvas med svärdet, det är ej fravskt (uyw afbrott. Flera röster: håll honom till ordningen! Hr Caffarelli: Det är upprörande att höra!) ... Hvad Bismarck angår, bar han ingalunda uppgilvit att göra nya eröfringar, derför att han stannade på sin sogerb na; bang hållning och språk vittna om, att hkans äregirighet e känner några gränser. Bismarck är en man, som smider medan jernet är varmt, både när det gäller nit föra krig och uppgöra politiska kombinationer. D. 3 Juli egdo slaget vid Sadowa rum, och d 19:de undertecknades fredspreliminårerna; d. 23 Aug. undertecknades freden, ooh redan d. 16 Sept inkom han i dep. kammaren med ett förslag om Hannovers och Kurhessens annexion. ... De annexerade folken provestera i rättvisans och ärans namn konungen af Preussen svarar, att han djupt beklagar den sorgliga nödvändighet, som gör det till en pligt för bhonom att patvinga dem annexionen. Jag är ösvertygad om, att konungen af Preussen tycker så mycket om sitt land, att han helt säkert ofta skall underkasta sig denna sorgliga nodvåndighet (skratt). Och hvilken tröst har den preussiska dep. kammaren vaft att bjuda de eröfrade folken? Den säger, att de få ersättning i Setisktt hänseende; detta är just det ord, som kammarens komit har begagnat. Konungen af Hannover protesterar förgäfves. Hans protester äro en ropandes röst i öknen, och hr v. Bismarck förklarar, att det skulle vara svaghet att medgifva de annexerade proviuseraa lokala instnutioner. Han vill ej ens medgifva dem -e fördelar, som den p:eussiska författningen kunde erbjuda dem, utan gör enspråk på ate få utöfva diktatur. Vi ha sett följderna af detta system i ett af det tyska parlamentets sista sammanträden. Hr v. Bismarck förklarade, att det fanns en punkt, med hänsyn till hvilken han endast ville tillstädja handling, ingen debatt, neml. den militära organisationen. Det är enl. hans åsigt nödvändigt att Preussen är obetingadt herre öfver militären och att budgeten fastställes för fem år. Han slöt med det karakteristiska yttrandet: Det är eder sak att lyfta Tyskland upp i sadeln, jag åtager mig att sätta det i rörelse. Det ges således inga gränser för denne äregirige man, derför att hittills allt lyckats för honom oeh derför att han ser rätten sönderkrossad för sina fötter. Favro yttrar derpå, att han under sådana omständigheter väl inser, hvarför kejsaren gjort alla m och framlagt förslag till armens ofantliga ökande, samt slutar: Jag förklarar det tör min fasta öfvertygelse, att regeringen aflagt den sorgligaste bekännelse, då hon kom ti!l oss och sade, att hela Frankrike ovilkorligen måste beväpnas. Hon har härmed erkäut, att det var omöjligt för landet att motstå de främmande nationernag tryckning, och att man måste taga sin tillflykt till en utskrifning i massa (nya och starka afbrott). Och det är geatemot dessa officiela aktstycken och förklaringar, som jag här anför:, man lyckönskar sig öfver situationen! — man kommer och säger till oss, att året 1866 ökat Frankrikes säkerhet! — att vi förut befunno oss gentemot 75 mill. tyskar, medan denna styrka nu är delad i tre delar! — det är gentemot detta man uppmanar oss act gå till. Capitolium och offra åt gudaruel Vi skola i hvarje fall icko komma att gå dit allena, vi skola bli eskorterade ditupp al de 1,200,000 man, sum man begär vår tillåtelse att kalla under sanorna (larm). Granier de Cassagnac (ordf. för kårens majoritet): Hr v. Bismarck har i ett tal, som han d. 20 Dec. s. å. höll till de preussiska kamrarne, vurit nog ärlig att utan omsvep medge, att det var Preussen, som vlle ha krig. Han förklarade uttryckligen, att det algörande motivet för Preussen till kriget var, att det måste och wille förändra den ställnin., som det fått genom fördragen af 1815 ... Preussen ville ba krig, det sökte anledning till krig och det rustade sig till krig; alla andra måste böja sig för dess vilja. (Det är sannt!) ... Skulle det vara möjligt, att man åter kunde bli vittne till den motbjudande syn, som wienerkongressen foretedde, då den sordelade solken som en flock kreatur? Skulle 18 till 20 millioner tyskar fiuna sig uti, att de ständigt figurerade i pro:o kollerna såsom viljolösa väsenden? Skulle dessa 18 till 20 millioner tyskar finna sig i, att de, som kunde vara herrar i sitt eget bus och utgöra en stor nation, ständigt behandlades efter andras godtycke? Andra må gerna tro det för mig; men jag tror det aldrig i evigheten ... Hvad försiggår nu? Och hvad skola vi göra? Ea högst allvarlig och sällsynt sak föregår, något hvartill Frankrike endast två gånger varit vittne sedan Carl den stores dagar, neul. efter 30-åriga kriset och efter den gamle Napoleons krig; de gamla lagarne för den europeiska ordningen ha försvunnit, och de nya lagarne ba ännu icke sett ljuset; det är fråga om att finna principerna för dessa lagar och bringa det nya tillståndet i system ... Om vi, lika— 5 oaser i Luropa. omornanisera Vår