Göteborgsposten – 27 mars 1867, sida 2

Blott njuter uti Oflenbachs musik, I Och Riddar Blåskägg, Menelai maka : Som konstens ujutving skönast honom smaka. Fran Utlandet. Den upprörda debatt, som inom Frankrikes lagstiftande kår anknutit sig till Thiers betkanta interpellation och upptagit fyra till en del mycket långvariga möten (från d. 14 till d. 18 Mars), har öfverallt utanför Frankrikes grinser följts med stor uppmärksamhet, i Tyskland tillochmed med en utomordentlig spänning, hvilken tydligt förråder sig uti de tyska tidningarnes berättelser från Paris. Säkert är ock, att den kastar ett egendomligt ljus öfver den nationala stamningen i Frankrike. Sjelfva statsministern Kouhers forsäkriangar om, att regeringen ej begått ett enda fel ech att ingen menniska tänker på krig, kunna anses som bevis på, att den misstämning och känsla af obelåtenhet, som rört sig inom Frankrike alltsedan hösten 1866, icke lagt sig, utan tvärtom antagit ökad styrka och utbredning. Den moraliska och materiela tryckning, som alltsedan freden i Prag hvilar på de europeiska stater at tredje och fjerde rang, hvilka ha det ödet att vara Preussens grannar, kan visserligen ej utsträckas på samma sätt ull Frankrike; men segerglansen från Sadowa hotar dock med att fördunkla fransmännens hittills obestridda militära företrädesrang i Luropa, och den snabba utvecklingen ai ett i militäriskt hänseende koncentreradt Tyskland, hvars politik ledes af en utomordentligt djerf hand, kan aldrig vara lugnande för Frankrike, huru ifrigt Rouher än söker bevisa, att ett åtskiljdt Osterrike och Preussen är lyckligare för de transka intressena, an det förut varande tyska sorbundet. Ett bevis på den qvafva atmoster, som utbredt sig ötver sinnena i Frankrike, var den lidelsefulla debatten i Mandags d. 18 d:s, hvilken upptog, enl. le Temps, dec längsta och mest lysande sammantrade, som Frankrikes lagstittande församlingar sete sedan de stormiga dagarne år 1848. Franska regeringen kan visserligen med full rätt anföra särdeles giltiga skäl för sitt hauulingssätt är 1866, men alla skäl vederlägga ej dev faktum, att Frankrike i Preussen tätt en tarlig rival och att Tysklands militära koncentrering sätter en stark bom för Frankrikes politiska inflytande i Europa. Fakta äro emellertid starkare än de bästa sk 1, och Rouher har dertor näppeligen kunnat minska den missbelåtenhet med ställningen, som obestridligen förefinnes i Frankrike. Vi meddela här ett referat öfver debatten inom franska lagstiftande kåren d. 18 d:s: Jules Favre: Vi kunna ej veta, hvad som sorsiggått mellan grefve Bismarck och statens olverhufvud. Man kan dock med sunda förnuftet sluta ull hvad man icke känuer. Man kan med säkerhot våstä, att grelvo Bismarck kom till Frankrike, or att söka ett stöd. Det hade varit politiskt riktigt och väl betänkt, om man gifvit honom ett asslag. Gretve Bismarck bar bedömts olika, alltsom lyckan böjde sig för honom. Jag hyser ännu om honom samma mening, som jag uttalade här iörlidet år. Huru mycken hänsyn man än är skyldig att visa främmande statsmån, år det oss likväl icke förmenadt att bedöma deras karakter efter deras handlingar. Att hr v. Bismurok är en stor preussisk patrivt och att han under de sista händelserna visat sig vara i besittning af lysaude och sällsynta egenskaper, det vill jag gerua i medgifva. Men då han kom till Frankrike, hade han redan visat ett karakteristiskt drag, som ännu i nårvarende stund utmärker honom. Han hånar och föraktar rätten. Hao tale högmodigt om det preussiska parlamentets förödmjukande. Han var således ett sarligt sällskap för öfverhulvudet för ett folk, som styres efter fria grundsatser. Man borde derför nekat i honom allt bistånd; men man uppmuntrade tvärtom hans förhoppningar, derför att han sjelfatillat, av Iman hyste andra förhoppningar (flera röster: Det är banntl). De män, mellan hvilka forhanolingarno fördes, gjorde måähanda redan då i djupet al sin själ omsesidiga förbebåll; men br v. Bismarck är den ende, som af dem dragit fördel (bifall från flera bänsa). Säkert är, att fördraget mellan Preussen och Italien icke kunde undertecknas utan Frankrikes samtycke. Regeringen hade påräknat, att Österrike skulle segra, att Preussen skule bli förödmjukadt och au Frankrike då skulle bli i stånd att utvidga sina grän. ser till Rben. Deri ligger hemligheten af uess politik. Denna poliuk saknade oegennywua... Etter att hafva omnamnt kejsar Napoleons bref i denna riktning till Drouyn de Lhuys, fortfor Jules Favre sälunda: Man ej blott underlät att tillspörja eder om er mening, utan tre dagar efter det ni uti mötet d. 3 Maj anslutit er till hr Thiers vältaliga upprop för fredens bevarande, förde statens öfverbufvud i Auxerre ett språk, som stod helt och hållet i strid med I hvad j haden gillat. Jag påminner ej härom, för ati i kränka eder sjelfkänsla ... (Flera röster: Vi känua soss alls icke kränktal). Om j än icke känden eu I kränkta häraf, m. h., var detta dock fallet med mig, soch jag förstår icke, att sådana ord kunna uttalas, sutan att en stor representativ församling förtörnas aeröfver (stoj; bifall från flera bänkar). Jag hu . emellertid endast påmint om de ifrågavarande yttrandena på grund af det ofantliga intryck, de sjorde i ee