Göteborgsposten – 26 mars 1867, sida 2

gentemot andra; då de polska länderna aldrig tillhört det tyska riket eller det tyska förbundet, men man deremot lofvat 1815, att alla de polska länderna ekulle oaktadt delningen mellan 3 furstar bilda ett national-territorialt helt — så förklara de 12 deputerade de polska ländernas införlifniug i det nordtyska förbundet för en kränkning af polackarnes politiska och nationala rätt, hvilken är dem tillförsäkrad såväl enl. mensklig och gudomlig rätt som enl. politiska statsakter. Den andre nordslesvigske deputeraden Ahlmann yttrade följande kraftiga ord, hvilka dock knappast kunde höras i följd af det stoj. som rådde i parlamentet: Fredsfordragot i Prag öfverensståmmer icke med försattuingsförslaget, derför att Nordslesvigs gränser ännu icke äro bestämda. Vi trodde, att den rätt, som atlofvats åt oss i fredsfördraget i Prag, skulle tillämpas på grund af Nordslesvigs danska nationalitet. Oklarhet tyckes råda derofver. För kort tid sedan upplästes i Nordslesvig på danska en proklamation af det innehåll, att vi endast med motrilja skulle fördragit det danska herraväldet, och hvari vi kallas tyska bröder. Vi ha deri endast kunnat finna en stor motsägelse, och vi måste deraf sluta, att dylika åsigter ännu äro i Tyskland allmänna. Vi Nordslesvigare ha likväl under de sista åren aflagt tillräckliga vittnesbörd om vår danska nationalitet. Jag påminner om den af 17,000 slesvigare undertecknade tacksägelseadressen till H. M:t konungen för de i Pragerfre: den gifna löften, om hvilkas uppfyllande vi bådo. Ett ytierligare bevis är, att det unga manskap, som skulle göra krigstjenst, i mass nästan samt och Bynnerligen begaf sig till Danmark, för att i sitt gamla sadernesland göra krigstjenst, omedan det blef dem svårt, att göra sådan i ett främmande land. Valen till amtsråd och deputeradekollegier såväl som till denna riksdag hafva bevisat det, alldenstund alla de valda voro danskar. Nordslesvig är nu en gång danskt. Det nordslesvigska folket har alltid med trohet fasthängt vid Danmark och den danska regeringen. Hon har mot oss varit human och billig, och allmänt välstånd bar rådt i landet. Vi ha icke begärt Tysklands inblandning och anse oss berättigade att förbli söndrade från Tyskland och bli förenade med Danmark. Detta hopp kunna och skola vi ej uppgifva. Tiden kan inträffa sent, men den skall komma, ty Preussen — det har ju äfven ministerpresidenten sagt — skall hålla sina fördrag, i derag anda och icke ofter deras ordalydelse. Vi hoppas, att det ej skall ges för många latituder, genom hvilka man kan finna undanflykter. Det kan väl icke vara oangenämt för preussiska regeringen att höra, det vi nordelesvigare, befolkningen trån Kongeån till göder om Flensburg, alla hysa den önskan, att snart åter träda i vår naturliga förbindelse med Danmark och komma ur denna momentana förbindelse med Tyskland. Vi kunna äfven begära af Tyskland, att det skall vara rättvist mot en, om än liten och forodmjukad granne. Äfvon Tyskland har en gång kännt främmande herravälde; vi uti Nordslesvig ba burit det i tre år. Förunderligt är dock, att vi räknas till Tyskl.nd, fastän saken ännu icke är afgjord. Så stå sakerna i Nordslesvig, och om man säger er, m. h., att endast de oforständiga derstädes äro danskt sinnade, finns det många oförståndiga i Nordslesvig. Minoriteten i Nordslesvig är endast mycket ringa; den uppgår i första valkretsen endast till 2, och i den danska delen af min valkrets till blott 1,. Om man betänker, under hvilka omständigheter denna omröstning egt rum, så skall man medgifva, att denna minoritet skulle, om den ej påverkats, varit vida mindre. Vi äro endast valda, för att representera den öfvervägande majoritetens af befolkningen intressen; j kunnen derför ej heller begära af oss, att vi skola taga något stort intresse i nordtyska förbundets förhandlingar. Vi tro, att Nordslesvig befinner sig i en momentan snart öfvergående ställning till Tyskland; derför är det vår pligt, att endast bevara Nordslesvig och här blott intaga vån ställning såsom en uppmaning till Pragerfredens hållande. Mot denna protest, hvilken innehöll de mest förvånande upplysningar om det i de polska provinserna rådande nästan våldsamma germaniseringssystemet, uppreste sig Bismarck och bevisade genom sitt hån mot polackarnes fordringar tillräckligt, att han som statsman långt ifrån är Cavours jemnlike, hvarken i aktning för stora ider eller i rent praktisk klokhet. Han sade bl. a.: År 1815 eröfrade vi för andra gången Posen, och denna eröfring har beseglats genom en statsrättslig akt. Vi äro i lika rättmätig besittning af Posen som af Schlesien. Hr Kontak kallade Polens delning ett brott; men, m. h., det ges intet skamligare brott, än Rysslands delning i 15:de århundradet. Polens återupprättande är omöjligt af det enkla skäl, att det ej finnes tillräckligt med polackar. Det finnes, m. h., vida färre polackar, än man vanligen antager. I hela verlden existera ej mer än 74 mill. polackar Af de 24 mill. innevänare, som lefva och bo i det gamla polska riket med gränserna af 1,772, åro omkring 74 mill. polackar; 11 till 12 mill. äro ryssar, återstoden lithauare, letter, tyskar och ett stort antal judar. Och dessa 6 (nu blef det plötsligt sex!) mill. polackar göra anspråk på att åter få herrska öfver de 20 mill. af andra nationaliteter, och detta i en ton, som om det skulle vara den djupaste förödmjukning, den största skam, att de ej skulle kunna trälbinda dessa nationer på samma sätt, som de förut gjorde. Och allt detta framträder först i sitt rätta ljus, då man ser polackarnes förutsättning, neml. att tre stora riken först måste sprängas i luften, för att denna rekonstruktion skall kunna försiggå (!). Den preussiske junkern gjorde efter dessa anmärkningar ett våldsamt utfall mot den polska adeln, i det han utvecklade den ryska teorien om, att ingen fosterlandskärlek finnes hos den polske bonden, som är en god undersåte?, men att adeln håller rörelsen vid lif i afsigt att återvinna sina forna privilegier Till slut utropade Bismarck ett ve victis! Han sade: . 3 RA