Göteborgsposten – 26 mars 1867, sida 2

— Han är likgen Dane, svarades. — Ja, han är lik en Dane. Ni ha endast kännt honom som William Lydney: ni torde ha hört honom anklagas för att vara en äfventyrare. Mina gamla vänner, Danesheldsboarne visste litet hvem de anklagade. Han är min son, er blifvande lord, Geoffrey Dane. Geoffrey Daue räckte fram sin hand och de slöto den i sina såsom de slutit hans faders. — Men mitt namn är äfven William Lydney, sade ban skrattande. Jag har ej helt och hållet gått under falsk flagg. — Det är ingenting falskt hos honom, inföll lord Dane med rörelse. Han är en äkta Dane af den gamla stammen: redlig, uppriktig, öppen. Tjena honom troget, och han skall vara trogen mot er och beskydda er. Herbert — lord Dane vände sig mot denne — här är han! Huru är det möjligt att ni ej kände igen honom? — cecilia sade att han var lik lady Dane, anmärkte Herbert då han tog Geoffrey Danes hand. Jag skrattade åt henne, men jag hoppas vi för framtiden skola undvika misstag. — Ni skall låta mig gå upp till henne nu, eller hur? frågade den unge mannen med ett glädtigt skratt. — Nåväl, ja; men akta er! svarade Herbert och kunde dervid ej sjelf hålla sis från skratt. Cecilia vill gerna tro att ni är förälskad i henne. — Åh verkligen! sade lord Dane. Nåväl, hon och Maria Lester få afgöra frågan sinsemellan. De blefvo afbrutna af miss Dane sjelf. Hon stack in