Göteborgsposten – 26 mars 1867, sida 2

äro förbehållna konungen af Preussen, synas rädlig. Jag hyser den förhoppning, att en sådan hållning af riksdagen, om densamma också icke eger medel att direkte inverka, skall bidraga till påskyndande af en sak, hvilken ju motsvarar de nationala principer och förutsättningar, på hvilka nordtyska förbundets konstituering hvilar. Önskar riksdagen upprätta ett nationalt helt, mäste aktningen sör tillgränsande nationaliteters önskningar gå härmed hand i hand. Endast om sörbundets nordliga gräns rättas efter nationaliten, skall den vara en verklig gråns för Tyskland. Det uppdrag, jag erhällit af mina valmän, skulle jag ej utföra, om jag icke sökte att afvärja hvarje kränkning af mina valmäns rätt att såmedelst uppvisa de bestående rättsliga hindren mot deras räknande till nordtyska förbundet. Invänder man, att Nordslesvig måste tillsvidare tillhöra en statskomplex, svarar jag, att art. 1 i författningsförslaget uti sin nuvarande ordalydelse ingenting antyder om, att Nordslesvig ens tillsvidare tillhör förbundet; att det sknlle varit lämpligt att beteckna interimstillståndet genom att icke utskrifva valen i Nordslesvig och att de skäl äro för mig ofattliga, som kunde förhindra, att man genast gick i författning om det i Pragerfreden bestämda tillspörjandet af befolkningen. Ända till den tidpunkt, då riksdagen skall hafva slutat rådgörandet ang. författningsförslaget, kan omröstningen i Nordslesvig, för hvilken valen redan i förväg lemnat någon antydan, föranstaltas och utföras. Först efter omröstningens utförande skall riksdagen vid den definitiva redaktionen af art. I kunna noggrannt angifva det nordtyska förbundets nordliga gräns. Riksdagens medlemmar söka väl alla att åvägabringa varaktiga förhållanden; det är äfven min önskan för mina landsmän, hvilka förbli i ett undantagsförhållande, så länge deras sjelfbestämningsrätt ej kommit till det erkännande, som förordas af såväl statsmannaklokheten som den nationala rättvisan och aktningen för ingångna fördrag. Härtill genmälte Bismarck: Jag måste motsäga ett par af den föregående talarens invänningar. Han påstod först och främst, att nordtyska förbundets gränser äro tvilvelaktiga. Om författningen antages i dess nuvarande form, är gränsen densamma som bestämdes i wienerfreden (mellan? Danmark och Österrike-Preussen). Skulle den dragas annorlunda, har man förbehållit sig ytterligare förhandlivgar; och jag tror icke att preussiska regeringen skulle härvid i sina åtgöranden stöta på motsägelse af sina förbundsvänner. De ha egentligen genom antagande af Pragerfreden på förhand afstått från hvarje motsägelse. — För det andra mäste jag bestrida, att en innevånare af Slesvig på något sätt tillvällar sig rätt till omröstning. Endast kejsaren af Österrike kan fordra Pragerfredens uppfyllande ; i hvilken måttstock, lemna fördragen obestämdt; de lemna den preussiska regeringen en Llatilud i utförandet med hänsyn till billighet och var stats intressen. Mot (den polske) deputeraden Kantak anmärker jag, att jag vid min förklaring, att Preussen kan under vissa omständigheter uppfylla en annan nationalitets Önskningar, så snart desamma med ihärdighet uttelas och en annan stat fianes, till bvilken anslutningen kan sko — tänkt på Nordslesvig. Jag har dock dervid ej talat om ett gränsdistrikt, utan om gränsdistrikter; gränsen drages af Preussens intresse. Strategiska hänsyn skola dervid äfven vara bestämmande; vi äro ej hugade att uppgifva den vigtiga Vybbölställningen. Det bar ej sagts: det nordliga distriktet, så att man tillafventyrs skulle kunna ba lust att sonderdela Slesvig i tvenne delar — utan uttryckligen de nordliga distrikten; de kunna vara flera, kanske många, små, kanske äfven ganska stora. Men så stora skola de helt säkert icke bli, som man i Köpenhamn tror. Det har äfven lemnats outredt, hurovida en öfverensstammelse med Österrike är erforderlig. Om en sådan år nödig, skola vi icke undandraga oss densamma, men i hvarje fall skola vi först komma öfverens med den k. danska regeringen rörande Om och vilkoren. En spridd tysk befolkning skola vi under alla omständigheter veta att skydda genom enclaver eller genom ett särskilt statsfördrag på bättre grunder än förr. Härtill kommer den skuldebörda, som hvilar på hertigdömena: 22 mill. från den allmänna danska skulden, 15 mill. i krigskostnadsersättning för Österrike, under det att vår egen uppgår till 25 mill.! Detta är således inalles 60 mill., d. v. s. 60 thaler pr individ, så att afträdelsen af distrikter med 100,000 själar förutsätter öfvertagandet af 6 mill. af denna skuld. Alla dessa förhållanden måste utredas, hvartill helt visst behöfves mera tid, än diskussionen om förbundsförsattningen nu tager i anspråk; de äro alltså endast uppskjutna tillsvidare. Men moralisk rätt att nu eller senare fordra en omröstning kan jag ej medgifva någon slesvigare; om juridisk rätt kan det alls icke vara tal. Våra läsare känna förut, att, i trots af dsssa kraftiga uttalanden, ingen annan röst höjde sig inom den tyska förbundsriksdagen till förmån för att den danska nationaliteten i Nordslesvig skulle komma till sin rätt, och detta fastän riksdagen sjelf gör anspråk att vara begynnelsen till en verklig enhetsrepresentation för den tyska nationaliteten. Men riksdagens hållning mot polackarne var ej bättre. De polska deputerade försvarade sin sak med skicklighet och värme, i det Kantak på egna och 11 andra polska deputerades vägnar protesterade mot de polska landsdelarnes anknytning till Nordtyskland. just i den nationalitetsprincips namn, i kraft af hvilken Nordtyskland sjelft bildas. Polackarne böjde sig fullständigt för denna princip; men de fordrade dess genomförande på båda sidor. Allt det, som sammauband nordtyskarne, stötte bort polackarne, och de hade annu hopp ora en folklig framtid. Polens delning var utdömd af historien, tillochmed af stora tyska historieskrifvare, som ett brott, och år 1815 hade Preussens konung genom att öfvertaga styrelsen af storhertigdomet Posen lotvat befolkningen en särskild ställning och aktning för dess nafjianmmAA 18s8 AAafvakland harde hil