Göteborgsposten – 26 mars 1867, sida 2

liam det är ej tvifvel underkastadt. Inser ni ej att Försynen har sin hand med i detta? Herbert Dane insåg det. Han erinrade sig Lydneys uttryckta hopp att Maria skulle bli lady Dane och kände sig helt förvirrad. — Jag har kommit för att qvarstanna, Herbert, återtog lord Dane. Slottet måste från denna dag ha mig till herre, och ni skall vara min ärade gäst. Vi skola bli förtroligare vänner än förr, Herbert. Men låt mig ru presentera min son för er i sin rätta karakter. Lord Dane öppnade dörrarne under det han talade, i afsigt att ropa in sin son. Men hvad han såg föranledde honom att ändra sin afsigt och i stillet sjelf gå ut. Nästan alla slottets underlydande stodo samlade der. De äldre igenkände honom och ett sorl af glad rörelse uppstod; somliga knäföllo, alla hade tårar i ögonen. — Jag sade att ni skulle känn: igen mig, yttrade han småleende i det hans egna ögon fylldes af tårar och han tryckte hand med sin fars gamla tjenare. Jag skulle ha varit hos er för längesedan, hade jig ej trott att min bror Geoffrey herrskade här. — Länge lefve lord Dane! Himlen vare lof för att han återkommit bland oss! Länge lefve den verklige lord Dane! skallade det från en mängd röster. — Det blir ej så länge, fruktar jag, mina kära gamla vänner; allas vår grymme fiende har redan lagt sin hand på mig. Men jag skall lemna en i mitt ställe, tillade lord Dane, i det han lade hunden på sin sons skuldra och ställde sig vid hans sida. Mina vänner, hvem är han lik?