Göteborgsposten – 26 mars 1867, sida 2

hufvudet genom dörren för att rekognoscera. Under det hon satt deruppe och darrade af fruktan för den tvist som törestod mellan hennes bror och mr Lydney, hade Bruff gått upp och omtalat för henne de underbara nyheterna. — Får jag ej komma in? frågade hon. Man säger att Harry kommit tillbaka som lord Dane. Harry, är det verkligen ni? Han gick emot henne med utsträckta armar; han gaf henne några hjertliga kyssar och hon brast i tårar. Hon och Iarry hade varit så kära för hvarandra som bror och syster. — Och William Lydney? sade hon då hon återhemtat sig. Bruff sade att han — men jag förstår det ej; jag tror att gamle Bruff måste ba drömt. — Att William Lydney är någon helt annan, sade han i dat han närmade sig henne med ett småleende. Jag måste presentera mig såsom er kusin, miss Dane. — Ah, kusin! utropade hon. Ja, naturligtvis måste ni vara det, om det är sannt hvad Bruff sade — att ni är Harrys son. Det vill säga er far är min kusin. Hon framsade någon otydlig ursäkt om att hon lemnat sin kanariefågel utom buren och derföre måste gå upp. Hon sprang uppför trapporna, gick in i sitt rum och tog fram en lagbok samt slog upp en sida som började medEn man må ej gifta sig med sin mormoder. (Forts.)