Göteborgsposten – 26 mars 1867, sida 2

lemnar bevis på, huru det kan gå med en stor stat, då den ställer friheten högre, än säkerheten utåt, då den individuela friheten som en snyltväxt beherrskar det allmänna bästa. De kraftigaste sträfvanden i nutiden, den största tillgifvenhet för den gemensamma saken, den mest lysande tapperhet, allt detta är ännu icke tillräckligt, för att åter komma i besittning af det en gång förlorade goda: Was du im Augenblicke ausgeschlagen Bringt keine Ewigkeit zuriäck! Med detta citat trädde Bismarck ned från talarestolen under församlingens stormande bravorop. De polska deputerade hyssjade och kallades till ordningen af presidenten. De goda tyskarne tyckas med hvarje dag tydligare visa, att för dem existerar ingen annan nationalitetsfråga, än deras egen. Deputeraden Schraps beklagade sig öfver, att Luxemburg och Limburg ej nämnts bland förbundsstaterna; de skulle nu, liksom Holland, vara förlorade. Bismarck begagnade, för att bemöta Schraps, tillfället att två Tysklands händer fria från beskyllningen att vara utsträckta för att gripa efter Holland, sägande: Så mycket kan jag försäkra, att ryktena äro fullständigt gripna ur luften, att der icke med någon bokstaf gifvits ens den ringaste anledning, bvarigenom denna dikt kunde få ens en härsmäns plats att stå på. Vi ha visserligen före kriget haft en liten förveckling med Nederländerna. Den storhertigliga luxemburgska regeringen följde icke oss, då vi utträdde ur förbundet, men dess gesandt fortfor deremot att infinna sig i förbundsförsamlingen i Frankfurt och anslöt sig sålunda på visst sätt till den korporation, som befann sig i krig med oss, utan att nämnda regering dock sjelf aktivt deltog i kriget. Rörande denna punkt bar jag vexlat förklaringar med den nederländska gesandten. Vi voro eniga nu, att vi strängt juridiskt taget befunno oss i krig med hvarandra (munterhet), men att vi på ingendera sidan voro intresserade i att föra detta krig (munterhet), och vi trodde derför båda hvarandras ord nu, att vi icke skulle skjuta på hvarandra (munterhet). Man skall väl icke kunna antaga, att häri låg en hotelse mot Nederländerna. Det är bekant, att den k. nederländska regeringen önskar lösa det band, som knyter Limburg till Tyskland. Vi hysa den ofvertygelsen, att vi, om vi med bestämdhet fasthölle dervid, att Limburg skulle tillträda förbundet, skulle ge Nederländerna anledning till bekymmer, i det härigenom en brytning skulle göras i statens enhet. Vi ha ej uppställt en sådan fordran. Från Luxemburg har j detta hänseende ännu icke någon önskan förnummits . .. Vi ha hittills hvarken afstått ifrån att de ifrågavarande territorierna af Nederländerna skala tillhöra det nordtyska förbundet eller ställt bestämda fordringar härom. Vi vilja hvarken öfva våld eliter tvang mot suveränerna (!), och om en af de suveräner, som nu åro med oss förbundna, alldeles bestämt vägrat tillträda förbundet, så måste landets geografiska ställning ha varit mycket tvingande, om vi skulle sett oss föranledda att otöfva en tryckning (!); ty vi ha synbarligen alls intet intresse af att på något sätt öka det lätt antändbara ämne, som hotar Europas fred. Jag upprepar alltså, att från Luxembutgs sida ännu icke någon förklaring afgifvits, men att från Limburgs uttalats en bestämd önskan om att ej bli sörolämpadt. Carlowitz förklarade, att det nordtyska förbundet skulle bli Tysklands delning; Luxemburg var förloradt, och man måste i högsta grad befara, att de sydtyska staterna skulle ansluta sig till utlandet. Bismarck svarade: Den föregående talaren har oaktadt min muntliga försäkran om Preussens förhållande till Sydtysklaud uppställt fogelskrämman af en allians mellan de sydtyska staterna och utlandet emot Preussen, Jag vill derför till hvad jag förut antydt ytterligare lägga det, att förbindelsen mellan Nordoch Sydtyskland redan är fördragsenligt garanterad i fredsslutet (bifall). Denna förklaring, jemte det samtidiga offentliggörandet af sjelfva aktstyckena om denna allians måste komma att väcka ett ofantligt uppseende inom Europa, synnerhet som det framgår, att fördragen aislötos d. 17 och 22 Augusti 1866, alltså omedelbart före undertecknandet af treden i Prag, hvilket egde um d. 23 Augusti s. å. Den i fredsfördraget intagna bestämmelse till förmån för de sydtyska staternas politiska sjelfständighet har således från första början varit temligen illusorisk; då tvenne af de betydligaste staterna i Sydtyskland, hvilka representera c:a 3 af hela det sydtyska förbundets befolkningo, atslutat särskilda allianser med konungen af Preusseu, är konstitueringen af ett sjeltständigt sydtyskt förbund så godt som alskuren. Dessa märkliga allianstraktaters text är identisk och lyder sålunda: Art. 1. Mellan H. M:t konungen af Preussen och H. M:t konungen af Baiern (storhertigen af Baden) afslutas härmed en offoch defensiv allians. De höga kontrahenterna garantera hvarandra ömsesidigt deras territoriorg integritet och förpligta sig att i händelse af krig ställa hela sin krigsmakt till hvarandras förfogande för nämnda ändamål. Art. 2 Konungen af Baiern (storhertigen af Baden) öfverlemvar i detta fall öfverbesålet öfver sina trupper åt H. M:t konungen af Preussen. Art. 3. De höga kontrahenterna förpligta sig att tillsvidare hemlighålla detta fördrag. Art. 4. Denna öfverenskommelse ratificeras samtidigt med det under dags dato afslutade fredsfördrag, alltså senast d. 3 (för Badens del d. 17 Aug.) September d. å. Traktaten är för Baierns del undertecknad af v. d. Pfordten, för Badens af utrikesministern Freydorf. Härigenom kastas ett egendomligt ljus öfver den politiska ställningen i Tyskland. Tvifvelaktigt är, om Preussen eller de nämnda båda sydstaterna tagit initiativet till denna allians, men art. 3 i trak