Göteborgsposten – 22 mars 1867, sida 2

och sitt bleka ansigte vändt mot talaren. Att han endast med stor ansträngning tillkämpade sig ett yttre lugn var tydligt. — För omkring tio år sedan, fortfor mr Blair, drabbades Danefamiljen af en olycka. Kapten Harry Dane ljöt döden, som man förmodade till följe af ett fall utför klipporna under en brottning med en annan person. Ända tills för ett par dagar sedan visste man ej eller ens anade hvem denne andre var; men det har slutligen blifvit upptäckt att det var ni. Mr Blair gjorde en paus. Lord Danes ångest var förfärlig. Allt hvad han under åratal hemligen fruktat hade nu inträffat. Lady Adelaide klagade öfver den börda hon haft att bära, men hennes var lätt i jomfärelse med hans. En beständig oro hade plågat honom. I hans fantasier om dagen, hans drömmar om natten var alltid denna rysliga fruktan med: fruktan att allt skulle bli upptäckt, att han skulle nedryckas från sin höga ställning för att ansvara för mordet på sin kusin Harry och kanhända bli straffad som en missdådare, ljuta dödon på schavotten. Att polistjenstemannen var kommen för att arrestera honom och nu yille förbereda honom på dettx slag, derom hyste han ej ringaste tvifvel. Svetten bröt frim från hans panna i stora droppar och han höjde bedjande sina händer mot mr Blair. — Det var ej uppsåtligt mord, yttrade hau i sin änsest. Om ni arresterar mig derför, gör ni mig orätt, ty ag är oskyldig. Vi voro i ordvexling och det öfvergick till strid; han slog först, det var han som angrep mig. Vi kommo för nära kanten af klippan i vår ifver och han.