Göteborgsposten – 22 mars 1867, sida 2

mannen. Lord Dane märkte allt detta och hans sjelfbe herrskning öfvergaf honom. En aning om någon öfver hängande olycka uppsteg inem honem, men han kunde e gissa till dess verkliga natur. — Stig hitin, sade han till mr Blair i det han gjorde en rörelse åt Bruff att öppna dör en till matsalen. Då den gamle hofmästaren skyndade at: lyda såg han samms uttryck af förfäran i sin herres ansigte som den der qvällen då lorden passerade förbi honom i porten efter att ha rarit i klosterruinerna. Då de kon mit in bad lord Dane polisofficern taga en stol. — Jag har kommit för att förbereda er på en utan tvifvel ytterst ovälkommen öfverraskning, började mr Blair i det han nästan var i saknad af o d för att meddela den underliga nyheten, och jag har blott att par minuter på mig för att göra det, ty en person komn er stroxt efter, hvars åsyn torde göra er högeligen bestört. Men ni är sjuk! — Nej, svarade lord Dane bita ide sig i de darrande läpparne. Fortsätt! — Ni blef öfverraskad öfver att jag tilltalade er med ordet sir och det var helt naturligt. Jag är ledsen öfver att det skall ha fallit på min lott att underrätta er om den förändring som förestår er; men jag måste göra min skyldighet, huru obehagligt det än är. När jag frigaf William Lydney ur polisvakten, frågade ni af hvad anledning, med hvad rätt jag gjorde det. Jag kunde då ej förklara saken för er, men jag har kommit för att göra det nu, och jag kan endast bedja er bära det som en man. Lord Dane svarade ej. Han stod med korslagda armar