Göteborgsposten – 22 mars 1867, sida 1

CGC8 747 7914 4— — —— Prof. Agardh, hvilken emedan sadren, biskop Agardh, var sinansjer, äfven tilltror sig vara det, ansåg ganska lämpligt att man af bankovinsten lade upp åtminstone 800,000 rdr årligen till dess att de enskilda bankerna komme att upphöra, då den i banken besparade vinsten kunde användas till fond för att ersätta nämnde banker — en åsigt som gendress af hr Lindström med den anmärkningen att de enskilda bankernas fonder, uppgående till mer än 60 millioner, alldeles icke kunna ersättas med de 10 millioner som, på sätt hr Agardh föreslagit, skulle bildas at bankovinsten, ty dertill fordrades påtagligen en sex gånger högre fond och den kunde ej åstadkommas på kortare tid än bortåt femtio år. Assessor Bergström, som ätven tillhörde dem hvilka ansågo att bankovisten nu borde användas till statens utgifter, erinrade att om riksbanken ständigt förstärktes med bankovinsten och slog under sig all lånerörelse i landet, kunde derigenom ganska lätt ett högst betänkligt tyranni uppstå. Slutligen påminde frih. Gripenstedt dels derom att riksbanken utgjorde ett penningebolag, i hvilket hela svenska folket var intresseradt, och att dessa intressenter voro precist lika berättigade som delegarne i andra affärsbolag att komma i åtnjutande af den vinst som skäligen kunde utdelas, och dels, att då man nu så mycket ordade om den nytta som det ifrågasatta beloppets utlånande skulle meföra, så konsoliderades banken derigenom alldeles icke; men man förglömde att just derigenom att man bemödat sig öka grundfonden med bankovinsten i stället för att öfverlemna den till riksgäldskontoret, hade detta under de senare åren nödgats uppsäga och indrifva c:a 5 millioner, som mot goda säkerheter varit utlånta till de enskilda bankerna i landsorten, hvilkas låneverksamhet under tiden befrämjats, men genom de antydda låneindragningarne blifvit inskränkt. Ni kan föreställa er huru stor talträngdheten var, då jag nämner att mer än 40 talare hade ordet. De som tillhörde Posseska partiet täflade inbördes ingalunda uti att anföra nya argumenter, utan att omsäga och försämra hvad hrr Key och De Mare anfört. Slutet på den långa öfverläggningen blef att bankoutskottets förslag bifölls, efter votering, hvilken utföll med 88 röster mot 75, hvilka voro för hela bankovinstens öfverlemnande till statsverket. Då nu i första kammaren samma betänkande återremitterades i den syftning att äfven 1866 års hela bankovinst skulle till statsverket öfverlemnas, och tör denna återremiss 57 röster afgåfvos mot 30, som till nämnde ändamål nu vill blott anvisa 1865 års bankovinst, så kan med temlig visshet antagas, att den odelad kommer att till statsutgifternas bestridande anslås, ty med antagande af att andra kammarens majoritet vidbåller sitt beslut (1 million till statsverket, resten till bankens ändamål) och första kammarens majoritet anvisar hela 1865 års bankovinst till statsverket, så kommer frågan på sätt 65 Sriksdagsordningen stadgar att afgöras medelst votering i begge kamrarne, dervid den mening som erhåller de flesta ledamöternas af båda kamrarne sammanräknade röster, blir riksdagens beslut. Och detta kan då svärligen blifva något annat än hela bankovinstens aflemnande till riksgäldskontoret. Jag är också tullkomligt öfvertygad derom, att ganska många, tillhörande det s. k. jordbrukspartiet, skola vid närmare besinning biträda detta beslut, heldre än att onödigtvis medverka till en skatteförhöjning. Sedan frågan om bankovinsten sålunda var afgjord, föredrogs bankoutskottets betänkande n:r 14, hvari utskottet alstyrkt såväl grefve Mörners motion att de enskilda banlen härledde sig från det alldeles speciella motivet utt han satte sin beqvämlighet framför affärsmännens besogade anspråk. Antagligen kommer hr Rundbäck ster riksdagens slut att få njuta sin beqvämlighet emma, ty jag tager för alldeles gifvet att han ej. blir besvärad med ett åliggande, som hindrar utveck