Göteborgsposten – 22 mars 1867, sida 1

Ej förrän han gaf henae detta löfte, ville hon stiga upp eller låta honom resa upp sig. — Från denna stund skall det bli begrafvet i glömska, svarade han, liksom många andra saker som röra det förflutna. Hon svepte sin schal omkring sig och satte på sig sin hatt för att gå. Lord Dane undrade hvar hans son var; han ville att han skulle följa henne hem, men hon skakade på hufvudet och afböjde detta: hon ville gå ensam. — Vill ni visa mig den tjensten, Adelaide, att under de nästa timmarne behålla hvad ni erfarit fullkomligt för er sjelf? Jag föredrar att på mitt eget sätt göra mig känd; till dess är jag mr Home. — Hon nickade bifall och gick nedför trapporna med slöjan dragen tätt framför sitt förvirrade ansigte. Mrs Ravensbird mötte henne vid ändan af trappan. — Oh, mylady! Jag skulle ha förberedt er om jag vågat, hviskade hon. Jag hoppas att ni ej blef alltför öfverväldigad af upptäckten! — Har ni vetat det länge, Sophie? — Sedan andra dygnet efter hans ankomst, mylady. Han tog af sig skärmen, som blott var en förklädnad, och gaf sig tillkänna för Ravensbird. Naturligtvis kunde det ej hemlighållas för mig, då jag i alla fall skulle kännt igen honom. Och att tänka att jag letade i mitt minne efter något ansigte i Frankrike som liknade unga mr Danes, då jag kunde ha funnit det så mycket närmare i min aflidna ladys!