Göteborgsposten – 22 mars 1867, sida 1

verensstämmelse med regeringens förslag; det tredje (biträdt af en knapp majoritet), att I mill. rdr skulle aflemnas till statsverket och återstoden användas för bankens ändamål, skenbart för dess konsolidering, i realiteten för befordrande af en ökad diskont-utlåning. Bankens grundfond ökades 1845 från 71(3 mill. rdr till 15 mill. och ökades ytterligare 1864 med 10 mill. rdr; den utgör såsodes nu, oberäknadt bankovinsten, 25 mill. edr, hvartill ytterligare kommer c:a 3 mill. reservfond. Det upplystes att Sveriges Bank är en ganska rik institution, i soliditet fullt jemförlig med flera andra statsbanker. Under sådana förhållanden antager man väl som uppenbart, att just de som städse tala så vackert om det härdt beskattade folket, med stor begärlighet skulle omfatta förslaget att disponera hela bankovinsten till statsutgifter, hvarigenom en motsvarande lindring i skattebördorna kunde åstadkommas. Misstag! Dessa besynnerliga patrioter ifrade Änu för att endast 1 million at bankovinsten skulle användas till detta ändamål och öfverÅ skottet disponeras till — utlåning. De glömde, eller förtego, i begge fallen förblindade Taft sitt enskildta intresse, att den stora massan af befolkningen, som står under lånelinien, får bidraga till statsutgifterna. . Till heder för första kammaren höjde sig der ingen enda röst för ofvannämnde låneintresse. Alla voro ense om att 1865 års bankovinst skulle till statsutgilterna anvisas. Ur Wallenberg föreslog att 1866 års ännu icke med visshet kända bankovinst skulle på enahanda sätt anvisas, och i den syftningen blef bankoutskottets betänkande återremitteradt. Då man ansåg att statsutgifterna blott i en jemförelsevis ringa grad kunna nedsättas, borde man minska olägenheten deraf genom att disponera bankovinsten till lindring i skatterna. I andra kammaren var diskussionen vida lifligare. Det s. k. jordbruksintresset, anfördt af hrr Key och De Mare, gretve Posse och Jöns Pehrsson, talade för utskottets förslag, då de ej kunde få hela bankovinsten räddad för utlåning åt jordbrukarne. De assisterades af en legion, som äfven hade stor böjelse för ökad utlåning. Bland de fyra nyssnämnda talarne var grefve Posse särdeles sväfvande; såsom partichef måste han yttra sig, men han kände allt för väl att han rörde sig på ofri grund och hans tal reducerade sig till en hop fraser utan must och märg. Den motsatta sidan, representerad af friherrarne Gripenstedt och Liljencrantz, hrr Stråle, Lindström, Hedlund, Bergström, Lönnberg, Hierta, Rooth m. fl., var i debatten öfvervägande. I hvarenda punkt gendrefvo de hrr Posse C:o med skäl och fakta, som denna firma ej förmådde vederlägga. I hvilket trångmål de lånehungriga försattes, syntes bäst deraf att några af dem antydde, att emedan skatterna redan voro för stora, så hjelpte det föga om bankovinsten nu användes till minskning i desamma. Huru det Posseska partiets åsigter i realiteten äro, visade sig bäst deraf att flera hoppades att statsutgifterna så betydligt skulle kunna nedsättas, att ej blott ingen tillökning i ordinarie eller extra bevillning erfordrades, utan älven att de 800,000 rdr som voro i fråga skulle till utlåning företrädesvis åt det betryckta jordbruket kunna användas. En talare yttrade: den nuvarande representationen har fått sig det ansvarsfulla kallet uppdraget, att vara utredningsman i den gamlas — — — ( konkurs saväfvade på hans läppar, men utbyttes mot de betydelselösa orden:) förhandlingar och utgifter. Rundbäck adopterade den förre talarens ide, men klädde den i andra ord. Han talade om ett urarfvabo som riksdagen mottagit af sina företrädare.) ) Apropos hr Randbäck, hvilken ännu fungerar som direk:or vid Göteborgs lånekontor, en befattning bvarmed han hoppas så sortfara, så motsatte hun sig I harom dagen på sitt originella sätt ganska ifrigt att utläningsdagarno i nämnde kontor skulie ökas. Man I skrattade åt hans opposition, emedan man insåg atol