Göteborgsposten – 22 mars 1867, sida 1

Lady Adelaide vände sig ifrån den pratsjuka värdshusvärdinnan och gick bort allena — allena med sin förödmjukelse och smärta. XXXIV. En man må ej gifta sig med sin mormoder. Lord Dane — det menas Herbert, men vi måste låta honom få behålla sin titet litet längre — satt i frukostrummet i slottet med sin syster. Mältiden var längesedan slutad och han syntes vara i en begrundande, obeslutsam sinnesstämning. Han hade en sak att uträtta denna dag — att få bort Lydney; men han insåg alldeles icke på hvad sätt det skulle gå till. Miss Daae, luftigt klädd som vanligt i ljusa färger, bland hvilka ljusrödt var det örvervägande, var sysselsatt med att mata en kanariefogel, hvars bur hängde i fönstret. Hon var i ett litet bryderi för egen räkning, ty hon hade gjort något som torde misshaga hennes bror och måste nu omtala det. — Bäste Geoffrey, jag har något att säga er, började hon. Ni blir väl ej ond? — Nir blef jag ond på er, Cely? var svaret. — Nåväl då, jag har skrifvit till mr Lydney och bedt honom komma hit. Lord Dane vände sig häftigt mot henne. — Ni har skrifvit till Lydney och bedt honom komma hit? upprepade han i det han knappt kunde tro sina öron.