Göteborgsposten – 21 mars 1867, sida 1

ket som skyddstullsystemets anhängare, och hoppades han, att alla slags inv ktiver måtte helt och hållet undvikas i kammarens debatter. Hr Siljeström tolkade den öfverraskning, som fattat så många vid framkomsten af detta förslag, hvilket så godt som fallit ned från molnen olver oss. Man talar här om den förlust, som redan till och med skulle hafva drabbat staten genom den af bvitbetssockertillverkningen förorsakade nedsättning i tullinkomster; men eget vore, att densamma ingenstädes finnes omtalad af regeringen. I allmänhet förefölle det besynnerligt att höra så stora farhågor yttras från flera ball för en tillverkning, som man hittills knappt hört talas om och som, ännu åtminstone, drifves i en så ytterst liten skala. Hela betänkandet innehåller Ju ej ett enda faktum till bevis för denna faras tillvaro; det är en vacker kria, men intet vidare, Sådana förhållandena nu äro, vore det svårt att tro, att sockerraffinaderierna och statsinkomsterna skulle vara botade af denna tillverkning. Bäst vore att låta stri den utkämpas mellan sockerraffinaderierna och hvitbetsodlingen, hvilkas intressen här eusamt berördes. Mun talar mycket om nödvändigbeten af att forekomma en strid af samma art som den i Frankrike och Tyskland utkämpade; men den faran vore ju ej undanröjd på det här föreslagna sättet, ty hvem kunde betrygga de häri intresserade, att icke accisen i en sramud skulle komma a:t böjas? Man säger, att sörslaget blitvit väckt i jordbrukets eget intresse; i detta fall hoppades talaren, att inga taderliga preventiva åtgärder lör jordbruket måtte komma i fråga. Det låter som om man trodde, att hvitbetsodlaren icke odlade något annat än hvitbetor; men detta ingår cirkularionsbruket och är ett nyttigt element deri. Man bör komma ihåg, att jordbrukets utveckling ligger deri, att man odlar allt högre och högre kulturväxter. Hela accisfrågan är för tidigt väckt och tyckes hafva uppstått endast för att åstadkomma en strid med väderqvarnar. Men beträder man den nu föreslagna banan, så kommer man nog att fortgå på densamma. Den inhemska tobaksodlingen vore säkert ej länge trygg derför; ja i dessa tider, då läkare tillstyrka bruket af kornoch rågkaffe såsom helsosammare än det riktiga kaffet, kunde man sålunda befara att äfven få accis på korn och råg, ty kaffe är ju en kassaartikel, och om låkarnes åsigt gör sig gällande, skall ju tullinkomsten äfven deraf minskas. Sammalunda äfven med skinnvaror. Hvad beskattningsgrunden angår, är den skatt bäst, som drages al inkomsten. Accisen deremot är i alla afseenden olämplig. Den är en tull, lagd direkte på arbetet och således obillig. Den är den mest förhatliga af alla skatter, emedan den tvingar staten att göra hemgång hos den enskilde. Om brist skulle uppstå i tullinkomsterna, så må man söka fylla den på hvad sätt som helst, men icke på det här föreslagna sättet. Man har sagt, att älven bränvinsskatten är en accis och jemfört den med den nu ifrågavarande. Jemförelsen är väl dock ej allvarligt menad. Bräavinsskatten antogs icke af finansiella, utan af sociala skäl; den gälldo att fördyra en vara, som allmänt anses för ett förderf för befolkningen. Talaren yrkade alslax. Hr Hedlund uppträdde t Il försvar för sin motion. Ilan erinraue, att det har vore fråga om att lägga en skatt på tillverkningen af hvitbetssocker, icko på sjelfva hvitbetsodlingen. Det gällde, huruvida staten skulle vilja hatva en ersättning för en förminskad tullinkomst eller om han ville efverskänka den, Det gällde, huruvida hela Sverige skulle ataga sig att betala 3 millioner i skatt åt några fa hvitbetssockerssabrikanter. För sockerraffinaderierua vore faran ingen, ty om de ej få utländsk råvara för sin tillverkning, så går ju denna lika bra för sig medelst hvitbetor. Dot är redan bevisant, att staten nu förlorar 240,000 rdr årligen, och detta är den skatt, som Sverige betalar till en enda hvitbetssockerfabrik i Landskrona. Vill man bebålla tullar, måste man äfven besluta sig för den åtgärd, som här är i fråga. Vill man åter bortkasta tullarne, får man också göra sig beredd på en tio gånger högre bevillning ån nu, och det är en ganska allvarsam historia. Man säger visserligen, att hvitbetssockertillverkningen kan beskat(as såsom hvarje annan tillverkning. Men huru utfaller detta? Om en fabrik tillverkar 10 mill. skålp. hvitbetssocker, och deraf beräknar 1 mill. rdr i inkomst, som i skatt gifver 10.000 rdr, så får dock denna fabrik i och med detsamma en skänk af staten af 809,000 rdr (beräknadt efter förlust af 8 öre i råsockertull för samma qvantitet). Det kan bära sig då att betala 10.000 rår i skatt. Tal. sökte vidare att med en nyss utkommen prospekt för bildande af ett nytt bolag för denna tillverkning bevisa, att den mycket väl kunde bära sig äfven med en accis motsvarande socketullen. Med en harang om nödvändigheten af att bekämpa -salska intressen och stora fördomar slutade tal., läggande kammaren på hjertat att bifalla förslaget. Af samma mening var äfven hr Medin, hvaremot hrr Ifvarsson, O. B. Olsson, Grafström och P. Nilsson voro för afslag. Hr Key började sitt anförande med en framställning, huru denna långa diskussion vore det bästa beviset för huru djup och bestämd meningssöndrinsen är, så svart man närmar sig och beträder områlet för striden mellan kosmopolitism och nationaliet. Här har talats om den nationalekonomiska förlusten i minskade tullinkomster genom minskad import af råsocker, ett ondt, som man tyckes frukta 1.kasom hvarje annan minkning i importen. Andra ringar befinna sig ju dock i samma belägenhet som denna, t. ex. tobaksplanteringarne och våra inhemska viofabriker. Vid Åhus odlas betydligt med tobak