Göteborgsposten – 21 mars 1867, sida 1

min förmodade död torde förorsaka lady Adelaide, och England hade plötsligt blifvit förhatligt för mig. Huru förhatligt hon nu fann sitt föregående bedrägeri vara, visste hon blott sjelf — förhatligt och nesligt. — Men jag kunde aldrig tro att det ej blef observeradt och töljaktligen bekant att yachten tog upp mig, återtog lord Dane. Derföre var jag lugn i afseende på mina föräldrars oro, och de kunde vänta på bref från mig. Då vi slutade vår resa låg jag i en svår feber, en lång uervfeber, som höll både min själ och min kropp fängslade. Jag skall skrifva till dem när jag blir frisk, sade jag till Moncton, och jag förbjöd honom att skrifra. Sjukdomen höll mig fjättrad vid sängen under månader och var som jag tror resultatet af den stöt mitt hufvud fått i förening med mitt själslidande. Jag uppsköt att skrifva från den ena tiden till den andra, som en sjuk kan uppskjuta; de skrefvo ej till mig, och jag skref ej tili dem. Det var mycket orätt af mig, och jag blef allvarsamt straffad derför. Ea natt, när veckor om ej månader förlidit, drömde jag mycket om mina föräldrar. På morgonen föll det mig in att det varit orätt af mig att ej skrifva — att min tystnad var en oförsvarlig otacksamhet. Jag skall skrifva i dag, sade jag. Och jag skref. Det vill säga, jag hade mitt papper och mitt bläck framför mig och hade hunnit midt på första sidan då en vän kom in med ett Londonerveckoblad i handen. Jag är rädd att det är nägonting här som rör er, Danc, sade han, och jag tog tidningen i min hand. Sådana besynnerliga sammanträffanden har man sett exempel på förr, Adelaide — nyheter från