Göteborgsposten – 21 mars 1867, sida 1

tillhjelp af den sjöman han hade med sig i båten och de rodde tillbaka till yachten. Rörelsen väckte mig till lif igen. MNoncton ville att vi skulle segla tillbaka in i hamnen; men jag som var sjuk till kropp och själ föredrog att resa öfver med honom. Ej tillbaka! ej tillbaka! upprepade jag; res vidare, res vidare! Nitt hufvud var förvirradt af de oförrätter jag lidit, min arm och sida voro svårt skadade; de lyssnade till min enträgna begäran och seglade vidare. Jag ville ej att Moncton skulle skrifva. Låt dem tro mig vara död, sade Jag till honom. — Men hvarföre? — Ja, hvarföre må ni väl fråga. IIvarföre säga vi dåraktiga saker när våra passioner beherrska oss? Jag tyckte att hela verlden var emot mig; att himlen vändt sig ifrån mig, och i min bitterhet — i min sjelfviskhet kände jag en viss tillfredsställelse af att kunna taga denna hämnd. — Men att lemna oss på detta sätt! mumlade hon förebrående i det hon tänkte på alla de qval som kunnat besparas henne. — Denna qväll var vändpunkten i mitt lif likaväl som i ert, var lord Danes betydelsefulla svar. Det öppnade mina ögon för det faktum att hon, som var den enda jag på jorden älskade, blott dref gäck med mig — att medan hennes löjes pilar afskjötos på mig var Herbert Dane föremål för hennes hjertas kärlek. Han skröt häröfver under striden. Att bosätta mig i ett frimmande land tycktes mig vara det bästa jag kunde göra; kanhändvar jag romantisk nog att njuta af det ögonblickliga qval