Göteborgsposten – 21 mars 1867, sida 1

; . . . Diskussionen inom riksdagens andra kammare avgående accis på tillverkningen af hvitbetssocker. Vi meddela här nedan en elter A.-Bl. och N. D. A. sammanfattad redogörelse för diskussionen i andra kammaren angående accis på hvitbetssocker, enl. en af hr Eedlund väckt motion. Denna diskussion, som fått en principiel karakter, är af särdeles stort intresse och upplysande i ämnet, bvilket genom densamma betraktas från sina olika sidor. Bevillningsutskottet hade, på grund af hi Hedlunds förut nämnda motion, föreslagit en anhållan, det K. M:t täcktes genom sakkunniga personer låta undersöka och utreda, i hvad mån och på hvad sätt tillverkningen al hvitbetssocker inom landet lämpligen kan och bör åläggas särskild beskattning, samt tör nästkommande riksdag framlägga det förslag i ämnet, hvartill en så beskaffad utredning löranleder. Öfverlaggningen börjades af hr Otterström med erinran, hurusom utskottets förslag eåg mycket oskyldigt ut, enär ingen gerna kan ha något emot att få frågan utredd. Då utskottet vidare säger meningen icke vara att ålägga jordbruket någon ny skatt utan endast att jemna den olikhet i skatter som genom hynäetssockertillverkningen skulle bli en följd, så läter detta ganska vackert; men då utskottet forisätter, -att motionen icke afser någon beskattning af hvithetssockertillverkningen utöfver hvad andra likartade näringar bära, utan endast en sådan som någorlunda motsvarar det skydd eller den premie, som denna näring åtojuter i följd af den höga tullen å utländskt räsocker, så kunde talaren icke förstå j:mförelsen; enär raffinaderierna gå ut på att förarbeta råvaran och hvitbetsodlingen att producera den. Det vore icke sannt att jordbruket finge något premium, ty det vore klart, att man skulle odla på sin jord det som bäst lönade sig. I närheten af Stockholm odlas ganska mycket tobak, hvarföre vill man ej lägga accis derpå! Då boskapsskötsel allmänt anses löna sig bättre än sädesproduktion, hvarför lägges ej accis på smör och ost? De som påstå att staten behöfver denna inkomst vore i sjelsva verket hungriga jägare efter statsinkomster på alla områden, men ville hemta styrka för sitt påstående från Frankrikes och Tysklands exempel. Hvad beträffade det förra, så borde man betänka, att största delen af sockerodlarne äro kolonister. Hvad Tyskland beträffade, skulle talaren onska, att vi kunde diifva upp var sockertillverkning af inhemska betor till samma höjd som der, d. v. s. till nio tiondedelar af hela förbrukningen — och då kunde staten gerna undvara en del af de s millioner, som denna näring borde erlägga i skatt. — Då utskottet ansett att skatien endast så småningom skulle höjas till fulla beloppet, så innebure detta en så stvrång hotelse mot den nyvaknade industrien, att, om denna icke doge, skulle dock en dylik princip afskräcka från att inläta sig på en industrigren, för hvilken skatterna aldrig kunde på förhand med bestämdhet beräknas. Dessutom skulle denna skatt strida mot den princip, som under många år gjort sig gällande, i det man arbetat att borttaga alla produktionsskatter och numera egentligen blott hade qvar skatten på bränvinstillverkningen, med hvilken denna dock icke kunde jemforas. Tal. yrkade derföre afslag på betänkandet. Hr Ola Jönsson ansåg hvitbetsodlingen blott vara en framtidstanke, men såsom sådan värd all möjlig uppmuntran, emedan den kunde tillgodogöra sig tlera krafter, t. ex. arbete af barn, som de andra jordbruksnäringarne ej kunde begagna. Likväl krälde den ett ibärdigt arbete, emedan ingen jord kan bära hvitbe tor utan att på det sorglälligaste beredas. Talaren kände också flere jordegare, som försökt denna odling, men afstått derifran, och säkerligen skulle flera göra på samma sätt om de finge höra, att man pålagt den en skatt, hvilken vore att anse som ett osorsynt prejeri. Talaren kunde icke godkänna den principen, som för tullinkomsten villo undertrycka den inhemska produktionen eller som vill göra den förra till hufvudsak och den senare till bisak. Tullar kunde ur ingen synpukt lörsvaras och särskildt vore de 8. k. finanstullarne så litet berättigade, att de som uppfunnit dem af talaren påstodos icke ha varit vänner till fosterlandet. Såsom skatter vore dessutom alla tullar ytterst orättvisa, hvadan tal. yrkade afslag. Hr Lindström fann det natarligt, att en så ny fråga skulle röna motstånd, men var lör sin del säker, att ju mer man kom att tänka derpå, desto mer skulle man finna det i jordbrukets välförstådda intresse att icke motsätta sig den föreslagna skatten, Let vore nemligen alldeles klart, att det skydd, som genom en hög tull på råsocker förlänades hvitbetsodlingen, blott kunde komma några få jordbrukare till gagn, nemligen dem som dessutom hade fördelen af en god jord och genom sin belägenhet nära städerna tillfälle att erhålla så mycket gödningsämne som för hvitbetsodlingen är nödvändigt. Hvad beträffade tobaksodlingen, så vore den vigtiga skillnad att bemärka att, att den inhemska tobaken knappt kan kallas tobak, utan snarare ett surrogat för tobak, då deremot det socker som tillverkas af hvitbetor år lika godt som det hvilket tillverkas af det imporf4llhlAlAA oc 5