Göteborgsposten – 20 mars 1867, sida 2

tet, så vild och hisklig deras id än var, var den likväl åtminstone naturlig. Men här iro de liksom benrangel, hvilka i sina köttsiga drifter trotsa all natur, som vilja allt, vad de en gång velat, men i verkligheten ngenting annat förmå, än att visa hvarandra änderna. All ifver i helvetet är ihålig och tom, utan all sanning och verklighet, utan all tillfredsställelse. Om än känslan af det tomma och fåtingliga är aldrig så lefvande, om än motviljan är aldrig så stor, måste man alla till soga och böja sig, man måste oafbrutet söka att vara, hvad man en gång var. Helvetet har naturligtvis äfven sin geografl. — Huru stort landet är, förmår ingen säga. Oändligt, är enda svar man kan ge. Der finnes lika litet något rum, som der finnes tid. — Helvetets gränser? Blott på en sida vet man at någon gräns, och den är omätligt långt bort. Oin någon uppnått den, vet man ej; endast det vet man, att denna gräns finns till. På alia andra sidor är det visst, att aldrig någon gräns funnits. Genom hela helvetet slingrar en mäktig lod med mörkt, grumligt och slemmigt vatten, All verldens lögu och orätttärdighet flyter ned i den. Tillvarons lag är lika enkel som naturlig i helvetet. Begär och agg drifva hela verket. En del måste lyda samma lustar och begär, som de lydde i verlden, men utan all tilltredsställelse, eller utöfva de många wissgerningar, som de töröfvade i verlden, med onämnbar motvilja och skräck. Andra deremot måste jägta efter just det, som de föraktade och försummade i verlden; de pinas af åtrå efter att upprätta och ersätta, och känna att det är omöjligt. Hvarje ting, om än aldrig så litet, har sina vissa följder, och de sträcka sig långt bortom jordlifvets gränser, djupt in i helvetet, hvars innevånare nä stan glömt allt, utom sig sjeltva. Och deras Sjelt innehåller: en brännande gnagning, som aldrig släckes; glodanse begär, som aldrig bli tilltredsställda; en dåraktig längtan efter det de ölvergilvit och hvilket ej mera finnes till för dem.