Göteborgsposten – 20 mars 1867, sida 2

Jag ÖPppUAMUMC attt et BENB . såg i de kringståcedes anieten den förfäran uspeglad, som syntes i mitt eget! En djup, tönande suck, jag sträckte kouvulsiviskt ut nig och var icke mer. -Det var en oforklarlig känsla. Huru var det fatt med mig? Döden bätvade ännu ;enom hela mitt väsen; men jag kände mig örlossad, fri, lättad. Mitt medvetande var ett ögonblick liksom utsläckt; men i samma pu lagades det åter långsamt upp. Ivar var ag? — Töcken och mörker, öde och tomhet omgålvo mig ölverallt omkring. Jag kallade det mörker. Mörk var likväl egentligen icke denna töckenverld, hvari jag befann mig. Ty jag såg, fastän ingen ljusstråle föll i mitt öga. — Min första förnimmelse var en genomtrangande inre köld; rysning på rysning genomilade mig, och tänderna skallrade i min mun. Min nästa förnimmelse var den af obeskriflig vämjelse och qvalm... Åit egentliga sjeltmedvetande rörde sig likväl först i en oveskriflig känsla af nakenhet. I början trodde jag mig vara otörändradt densamme. Men jag var blott en skugga af hvad jag varit. Ögat, som såg, tänderna, som skallrade, funnos ej till, lika litet som någon af min kropps öfriga delar. Jag var blott en skugga, afklädd, icke intill shicnet, utan ända in till hjertroten. -Under det man verlden utan tvifvel med stor pomp och ståt höll min likbegängelse. höll jag, fattig, naken och öfver all föreställning eländig, mitt intåg i helvetet. Under det presten i en salvelsefull ton prisade mig salig. förklarande, att nu ej mera någon nöd gick på mig, att bimmelriket öppnat sig för mig, kort sagdt, spenderade på mig alla de graunläter, som vid dylika tilltällen fås för godt köp, satt jag redan midt i helvetets pina. Jag for framåt. Var det jord, eller hvad var det jag trampade på? Det var liksom svampar under mina fötter. En förunderlig satuläggning! Var det kanske de goda föresatser, med hvilka helvetets förgärd säges vara stensatt? Jag for framåt, icke kroppsligt, utan andligt förpustad, tills jag påträffade ett ensligt ställe, der jag åter kunde samla mig. Ack, samla, hvad hade jag väl mera att samla? Jag var förlorad och kunde aldrig finna eller samla mig mera? Med denna spännande och, allt oaktadt, mäktigt gripande början inleder förf. sina bref från helvetet. Dessa bref hafva i vårt broderland Danmark väckt stort uppseende och skola tvitvelsutan äfven här i landet vinna en ansenlig utbredning. Vi berättigas till detta antagande af det djupa religiösa behof, som hos den stora allmånheten ger sig tillkänna, ett behof, hvilket ötverallt famlar efter någon stödiepunkt i denna evighetens oändliga rymd, som anden skall passera och mot hvilken man aningsfullt blickar hän, än med stolthet och fröjd, än med rysning och bäfvan. Detta benot tramtrader nu så mycket bjertare, som man ej känner sig längre belåten med de krassa och blott reglementariska läror, som oftast ges den stora allmänheten till. godo. Derför söker man med begärlighet, i I sällskap med Flammarion, tillfredsställelse för anden i en pythagoreisk-s:t simonistisk själavandringslära; derför brinner man al eld vid flåsningen af Parkers ljungande predikningar; derför drages man med fängslande kraft till i Rydbergs framställning af Bibelns lära om sristus; derför tjusas man, kanske stundom jinot sin vilja, af Ibsens herrliga dikt Braud med dess vältaliga anathema mot vår tids slappa hog för att göra accord på andens vägnar; derför vågar man sig in på Pezzanis töckniga funderingar öfver la pluralite des xstences de Famer; derför skall man älven med begiirlighet sysselsätta sig med dessa Breve tra Ilelvede, hvilka vi här vilja hos allmänheten anmäla, såsom en för tiden och -innelaget märklig och i sin helhet gauska ugendomlig buk. En analys af innehållet skall bäst sätta äsaren in i förf:s skildring och väcka det iuresse för arbetet, som detta förtjenar, om vi in ej kunna för vår del gilla en viss sjuklig tämning, som ibland träder fram ur detsamna och då ej föga minskar eflekten derat. I helvetets fierran skymtar en dagning ram. Töckenlandets alla skuggor af menniskor och ting dragas al en magisk kratt ditvän; men de nå det aldrig, dev är kanske slott en inbillning, som allt annat i detta land — förutom den törlsärande drift, som tvinga lessa skuggoch vrångbilder at menniskor at m göra efter i anden och för syns skull vad de en gång gjort på tullt allvar i köt ) lo. Funnes det en tid i helvetet, skulle der aturligtvis vara inbillad såsom allting annat I helvetet röner en hvar en oemotstånd ig håg att eflerapa. hvad han känti verlden ut göra efter, hvad hau med synlig förkärlel sjort i verlden. -oOch en hvar kan tå det så som ha tll: han behöfrver blott föreställa sig en sak