Göteborgsposten – 20 mars 1867, sida 2

Litteratur. Breve fra UHelrede, udgivne af M. Roicol. Andet oplag. Kjöbenhavn, G. E. C. Gad. I. -Jag märkte, att jag skulle dö. Etter: lång medvetslöshet under vilda, rasande feberfantasier hade jag äter kommit till besinning. Men hvilken besinning! Vanmäktig till den grad, att jag knappast kunde röra hand eller tot, att de upplyftade ogonlocken al sig: sjelfva söllo igen, med en tunga, som var för stor i min mun och klibbade sig tast vid, gommen, med en röst, som jag icke ens sjelt kunde längre känna igen! De kringstående sade, sannolikt i den iron att jag ej märkte: det: — Han lider ej synnerligt mera! — Men jag led just nu mer, än någon mensklig själ kan törestälia sig. Ty jag märkte tydligt, at jag skulle dö. Döden har iör mig alltid varit en skräck; men törst i denna timma kände jag, hvad han hade att betyda. Jag säger: timma! Flera dagar låg jag på detta sätt. Men det var blott en enda oändlig timma af marter på lifveis gräns. Hvar var min tro? Jag hade en gång haft en; men det var länge, länge sedan. Förgäfves sökte jag återkalla den eller åtminstone något utat henne, såsom jag i min hjertångest tänkte. Ty jag hade i denna försärliga nöd icke det ringaste att hålla mig till. Jag skulle gripit efter ett halmstrå såsom en frälsningens bjelke. Men min konvulsiviskt famlande hand tann intet! — intet — det är ett skräckvärdt ord. Jag vet blott ett, som är ännu rysligare: — för sent! — Under städse stigande obeskriflig ångest uttömde jag förgätves mina sista krafter. Men hvad jag icke sökte, det låg framför mig, hvart jag vände mig, det trängde sig på mig med en klarhet, krart och fullständighet, som voro exempellosa: det lit jag hade fört och nu om så ögonblick slutat. Jag hade endast gjort föga godt, men mycket ondt; det stod liksom måladt för mina ögon. Endast för mig sjelf och i mina lustar bade jag let vat. Ö, förfärliga sanning, — det var icke lifvets, utan dödens vag jag vandrat nästar alltifrån början! Och nu låg jag der som eu offer för min egen dårskap, eländig, uta räddning förlorad! Alla mina synder stode framför mig, blodigt röda; men det var fö sent ait ångra dem. Jag hade i denna stunc ej längre begrepp om, hvad det var att ångra Jag var ett förtviflans rof. Ännu ej femtio år gammal, i ego af allt medel till njutning, och redan dö det fö reföll mig omöjligt, och på samma gång kän de jag likväl, att jag hade döden uti mig Och döden omgaf mig rundtomkring. Jag kände honom i sjukrummets halfmörker, jag såg honom i de mig omgilvandes anleten jag hörde honom i den rådande tystnaden