Göteborgsposten – 19 mars 1867, sida 2

ångra detta. Men det var för sent då och jag aflade den ed som var så olycksbringande för min frid. — En tung hemlighet att bära, Adelaide! — En hemlighet som utgjort mitt lifs förbannelse, var det passionerade svaret. Under dagens buller, i midnattens tystnad och mörker har en ryslig scen alltid stått framför mig — striden mellan er och Herbert på klipphöjderna samt min derpå följande falska ed. Inser ni ej hvilken förfärlig anklagelse som kunnat hemställas mot mig om sanningen blifvit känd? — delaktighet i brottet. Under hvardagslifvet i hemmet, under samtalen med mina vänuer, alltid har tanken härpå plågat mig och kommit mig att darra. Oh, himmel! vet ni hvad hemlig fruktan vill säga, Harry? — oupphörlig, aldrig upphörande fruktan för att man skall upptäckas såsom skyldig till något förfärligt brott? Sedan jag insomnat har denna fruktan midt i natten väckt mig upp och kommit mig att skrika som om jag legat i någon ryslig dröm. De ha brukat säga hemma att jag var utsatt för maran; min man trodde det. Liksom en tung börda på ryggen tynger ned kroppen, så har det förflutna tyngt ned min själ. — Har Herbert bundit er vid tystlåtenhet? — Aldrig. Han vet ännu ej i denna stund att jag igenkände hvarken honom eller er. Han torde ha misstänkt det; jag kan ej säga. Jag har knappt haft någon gemenskap med honom sedan den tiden. (Forts.)