Göteborgsposten – 19 mars 1867, sida 2

Detta ämne, annorlunda utveckladt än i de något triviala händelser, som de här på scenen iklädts, skulle kunnat bilda grundvalen till ett modernt drama af framstående art. Här framträder dessa båda motsatser i paradoxen såsom blotta tillfälliga hugskott, under det sjelfva handlingen rör sig i helt andra banor. Förf. har synbarligen velat, att åskådarne skulle tyda denna såsom nämnda satsers förkroppsligade uttryck ; att han ej lyckats deri är sjelfva den sceniska uppränningens skull med dess onatur. Genom densamma bli neml. de handlande porsonerna ej sjelfbestämmande varelser. De äro blotta marionetter för tvenne paradoxer, utan att deras egna handlingar eller beslut kunna det ringaste inverka. De, som lida, lida oskyldigt, utan något deras förvållande — detta är dramatisk osanning. Vi känna blott rörelse vid åsynen deraf, men betagas ej af detta med stolthet parade medlidande, som den tragiska personligheten i kamp mot vedervärdigheterna skall eller bör ingifva åskådaren. Kortligen, vi sakna intresse. Förf. gör sig skyldig till det för en dramaturg stora felet att motsäga sig sjelf och dermed förriuga värdet af den sats han velat skaffa i dagen såsom en klart strålande sanning, höjande sig som en stjerna ur konflikterna. Fastän sjelf svällande sig på doktorns sida och sålunda förfäktande den ädla satsen att bildningen är den enda gradmätaren för en verklig aristokrati, låter han, såsom förut nämnts, den fint bildade flickan efter blott några få dagar förälska sig uti och förena sig med den visserligen raske och gode, men likväl råe sjömannen. Förf. har troligen härmed velat låta förstå, huru den fint bildade icke-aristokraten kan nedlåta sig till den okunnige, men 1 vaggan aristokrat födde unge mannen, Detta är ju att slå ötver målet och upphäfva sanningen i sin egen sats, ty det är nu ej längre bildningen som jemnar, utan kärleken, och dertill en kärlek som har en ej så alldeles moralisk anstrykning, utan tvärtom är något latt. Förf. må ursäkta oss detta uttryck. De flesta bifigurerna i stycket äro äfven ganska torftiga, onaturliga eller triviala, såsom t. ex. den gamla fjolliga qvinnan, som rufvar öfver en slägthemlighet, hvilken hon i ett gifvet ögonblick skall uppenbara; den ända till osmaklig öfverdrift karrikerade tjensteflickan, sjelfva den gamle mjölnaren, den unge baronen, Mjölnartrökens första trolofvade — alla äro i hänseende till karaktererna mer eller mindre lytta eller gamla benrangel ur en afsomnad dramatiks graf, hvilka förf. gjort synd i att återuppväcka från de döda. Härvid framträder dock den gamle kammarjunkaren med sina fina salongsvanor och sitt foi de gentilhomme! såsom ett friskt grönt träd omgifvet ar utdöda, murkna stubbar. Det är en riktig hedersman, denne kammarjunkare, i hvilken fört. nedlagt en portion humor, som i någon mån försonar oss med det dramatiska chaos han här gifvit allmänheten till bästa under rubriken skådespel på programmet. Hr Pulchau, som utförde denna roll, gjorde det på ett förtjenstfullt sätt. Maskering, gång, gester ända till den läspande diktionen — allt stämde oss vänliga mot denne gubbe, hvilken med hela sitt aristokratiska sinnelag dock var tillräckligt demokrat, för att visa sig som menniska. Om vi, hvad utförandet angår, äfven anse oss böra vitsorda hr Lindroths jemna utförande af sitt parti som dokiorn, ha vi ungefär sagt allt det goda som var att derom säga. Ty lika skefva som de andra karaktererna äro tecknade af förf., lika skeft framträdde de unsder spelet, hvilket var i många punkter för matt och vacklande — en omständighet som sej gerna kan förundra, då förf. framkastat åt skådespelarne och skådespelerskorna formliga gåtor att lösa, hvilka det måste vara svårt att gifva objektivitet och klarhet. Åt den mången gång förträffliga dialogen hha vi förut gjort rättvisa. Mindre Teatern. Ungdomsminnen, komedi i 1 akt af Mlesville och Dumanoir. ÖfFvargättnine