Göteborgsposten – 19 mars 1867, sida 1

William Lydney skrattade. — Min sak står betydligt bättre än hans, sade han, och jag är helt och hållet frigifven, ej på vissa vilkor. Kom ihåg, Maria, en sak: att ännu är Wilfred ej misstänkt i Danesheld för att ha gjort detta; ni måste vara försigtig och ej låta en antydan derom undfalla er. Den bästa ölenen är att sjelf glömma det. Tror ni att ni kan det? tillade han vändande sig emot henne. — Jag önskar att jag kunde det. — Nej, men är det så särdeles svårt när ni har mig att förtro er till? hviskade han sakta. Jag hoppas att ni skall ha vigtigare saker att anförtro mig än denna under vår vandring genom lifvet. Dessa ord framkallade en liflig rodnad på hennes kinder och en viss beklämning i hennes hjerta. Äfven nu under denna oskyldiga promenad med honom hade hon fullt medvetande om det förakt som skulle drabbat henne ifall man sett henno promenera i hans sällskap. Hon visste ej hvem eller hvad han var; hon hade blott sin egen öfvertygelse om hans värde och heder att hålla sig till. Men Maria Lester var ej den som kunde trotsa verldens opinion. — Inom en mycket kort tid — inom ett par timmar kanhända — skall jag kunna tala med squire Lester. Vill ni gifva mig tillåtelse att göra det? — Att tala med honom? frågade hon utan att förstå meningen. — Ja om er. Som jag hör att lord Dane vill påskyn