Göteborgsposten – 19 mars 1867, sida 1

————— föranleda en kunglig proposition i ämnet till nästsammanträdande riksdag. Onekligen hade utskottet vid betänkandets uppsättande icke tillräckligt satt sig in i den vigtiga omständigheten rörande hvitbetsodlingens inverkan på jordbruket. I betänkandet förekommo yttranden af den besynnerliga beskaffenhet, att en utsträckt odling af denna kulturväxt menligt kunde inverka på spanmålsodlingen, då likvisst hvar och en kunnig landtman har sig väl bekant, att denna växt, just emedan den ovilkorligen fordrar en omsorgsfull kultur, är en ypperlig förfrukt för alla sädesslag. Den mattar jorden icke i högre grad än sädesväxterna, och afyttras den mogna säden, så beröfvas jorden derigenom mera näringsämnen än om hvitbetorna afyttras, och den efter dem uppkommande pressmassan återköpes och till boskapsutfordring arvändes. Emellertid var det naturligt, att utskottets förslag skulle med missbelåtenhet mottagas af alla dem, som anse hvitbetsodlingen gagnande för jordbrukets lyfming, hvilken icke gerna kan inträffa, om hvitbetssockersabrikationen redan; i sin linda hotas med en betungande skatt. Jordbruksintresset måste således bekämpa både hr Hedlunds motion och utskottets förslag. A andra sidan måste det försvaras af dem, som hålla tast vid den statsinkomst som sockertullen medtör, som inse att den kan minskas, om den inhemska sockertillverkningen ökas, och sem i denna tillverknings skattefrihet anse ligga en återgång till, eller en tillämpning af protektionistsystemet. Det var således målsmännen för ett stort ekonomiskt intresse och en vigtig statsekonomisk princip som sammandrabbade, och utgången blef, att i första kammaren segrade den senare, i andra kammaren åter det förra. Men i begge kamrarne uppträdde dess utmärktaste talare, icke på den ena utan på begge sidorna; å ömse sidor fördes debatten med lika stor sakkännedom, med lika stor vältalighet och med lika stor värma. Bland samtlige talarne utvecklade i främsta rummet frih. Gripenstedt en så öfvervägande talang och en sådan skarpsinnighet i deduktionen, att alla de öfriga talarne å begge sidorna blefvo långt efter. Han tramkastade den ena väldiga iden efter den andra, han gendret med logisk skärpa det ena efter det andra af motståndarnes argumenter, och hvad som at de öfriga talarne på samma sida sedermera anfördes, utgjorde blott en reproduktion, men i mattare färger och svagare drag, af hvad han med kraftig hand tecknat. Man spårade nu icke de kroppsliga smärtor, som ständigt plåga honom; de hade vikit för stunden, bekämpade at hans gigantiska själsstyrka. Det visade sig nu ovedersägligt, att andra kammaren er frih. Gripenstedts rätta plats och att Stockholms valmän förforo rätt då de insatte honom der, ehuru de drogo en stor vexel på hans svaga helsa. Då frih. G. slutade sitt första anförande helsades han med skallande bravorop äfven af flera som tillhörde motsidan. Bland öfriga talare i andra kammaren, som äfven förordade bifall till utskottets förslag, yttrade sig hrr Lindström, Hedlund och Muren både med sakkunskap och värma. Emot utskottets förslag yttrade sig hr Siljeström med stor talang, men derjemte med en humanitet i framställningssättet, som gjorde lika angenämt intryck, som hr Keys yttrande istadkom en alldeles motsatt verkan, enär han illät sig personliga anfall på frih. Gripenstedt, vilka förrådde det djupt rotade hat, som proektionisterna hysa mot den förre finansministern. Om dessa utfall afräknas, så talade hr Key onekligen med mycken fyndighet, och assisterades tappert af flera representanter från Skåne, bland hvilka isynnerhet Ola Jönsson utmärkte sig för en nära till ilska gående vrede. I första kammaren gestaltade sig debaten helt annorlunda än i den andra. I den örsta uppträdde de flesta talarne mot utskotets förslag, i den andra åter för detsamma.