Göteborgsposten – 19 mars 1867, sida 1

AA m — —t—k ————— Det sakrikaste föredraget hölls af professor Arrhenius, som betraktade frågan ur rent landtekonomisk synpunkt. Han ansåg beskattningsåtgärden förtidigt väckt och olämplig till dess det visade sig att verkligen den inhemska sockertillverkningen menligt inverkade på den beräknade sockertullen. I första kammaren, der frågan tidigast atgjordes, antogs bevillningsutskottets förslag med 45 röster mot 44. I andra kammaren blef utgången tvärtom: 91 röster förkastade, mot 67 som antogo förslaget. Jag tror dock ej att man bör anse dessa 91 röster i andra kammaren såsom protektionister, eller att detta tal bör anses såsom en exponent af det parti i samma kammare, som tillegnat sig namnet rjordbruksintressets målsmän; ty ganska många röstade nu mot utskottet, derföre att de ansågo det för tidigt att agitera i en sak, som gerna kan utveckla sig, under vetskap om att ifall den inhemska sockertillverkningen blir menlig för statskassan, så måste den beskattas. I andra kammaren inträffade en ganska kuriös episod, bakom hvilken man velat spåra en liten intrig. En af andra kammarens ledamöter, lifligt intresserad för afslag å utskottets framställning, skyndade, då i första kammaren voteringen var afslutad, att meddela under hand, det frågan fallit der på en röst. Han hade möjligen fått en oriktig uppgift; men då han anses benägen för intriger, så tror man att denna benägenhet föranledt till nämnde oriktiga uppgift, och andra kammarens minoritet tror nu, att fiera ledamöter läto törleda sig af den oriktiga uppgiften att i sista stunden rösta emot i stället för att biträda förslaget. I första kammaren, och innan den ofvananförda frågan föredrogs, framställde frih. A. C. Raab sin bebådade interpellation till utri kes statsministern med afseende på Sveriges ställning till andra makter. Frih. R. motiverade sina trenne frågor uti ett längre skriftligt anförande, som ni återfinner in extenso i Aftonbladet för i dag. Ni skall utan tvifvel läsa det med samma intresse som det afhördes af andra kammarens ledamöter. Det utgör obestridligen produkten af ett ganska mödosamt arbete, det vittnar om större stili3tisk talang än alt WNå som förut sluti: ur friherrens ganska produktiva penna, och om en vida större skarpsinnighet än man hittills tillagt honom. Det är således redan ur psykologisk synpunkt betraktadt atstor märkvärdighet, om man besinnar att frih. R. närmar sig sjutiotalet. En annan märklig omständighet i detta anförande är, att hela ingressen utgör en ganska skarp — och tillaggom det, befogad — klagan öfver töregående ständers njugghet i anslagväg till försvarsverket. Men denna klagan behöfver icke regeringen taga åt sig, som ofta sett sina framställningar om anslag i berörda afseende blifva dels nedprutade, dels afslagna. Grefve Manderström, som för tillfället var opasslig, så att han endast med ganska stor svårighet kunde tillräckligt högt yttra sig, begärde att en annan dag få besvara frih. R:s framställda frågor. Afven om ej grefvens opasslighet nu hade lagt hinder i vägen tör det äskade svarets afgifvande, torde ett uppskof dermed varit lika berättigadt, ty gresven måste röra sig på ett ganska ömtåligt område, måste väga sina ord med stor omsorg och med en vida större noggrannhet än interpellanten. Sedan protektionisterna — antagande be