Göteborgsposten – 13 mars 1867, sida 1

— kvP —————————— fot med min broder Geoffrey; icke dessmindre skref jag till honom efter det han, som jag förmodade, ärft lordskapet. Jag fick icke något svar på detta bref, och jig vredgades deröfver och ville icke skrifva ånyo. Ack! huru benägna vi äro att hysa dylika tjenslor! Straffet hivner oss dock förr celler senare. Efter många ärs förlopp, och då jag fann att min helsa började försvagas, fann jag det riktigt att återvända hem. Jag hade aldrig hört talas om lord Danes giftermål, och min son var direkte arfvingen efter mig. Vi foro som passagerare med the Wind; min stackars betjent drunknade, men jag och min son räddades från vraket, hvilket allt ni kanske hört — — Er sou, afbröt mr Blair, för forsta gången asbrytande honom. — Ja, sir, min son, svarade berättaren häftigt. Den gentleuan som idag blifvit sänd i fängelse af Gcorgo Lester — är min son. — Ilan, William Lydney? avarade polistjenstemannen liksom betviflande uppeiften. — Han, och ingen annan, sir. Ilan är the IIonourable William Dane, en af edra blifrande pärer. — För f-n! utropane wr Blir, förvånad för en enda gång i sitt lif. William hade lyckligtvis sin plånbok på sig då vi räldades. I densamma lågo kreditbret och andra papper, så att vi ej ha haft något obehag i penningevig. Och na undrar ni naturligtvis hvarför jag ej genast gifvit mig tillkänna. Jag vill säga er det. Under flers timmar var jag så sjuk och uppskakad, att jag måste hålla mig