Göteborgsposten – 13 mars 1867, sida 1

— ————————5 misstag, som srån hans ståndpunkt voro oförlätliga. Redan denna omständighet, att grefve! II. undergrätde sin position, hvilken han sedermera cj förmått reparera, var ett stort missöde för protektionisterna, ty en så förslagen partiman, som grefve II. obestridligen är, skulle kunnat vara protektionisterna till stor nytta, ätven om han för öfrigt icke precist ufligt intresserat sig för protektionismens å Åeriasorande. Han hade i alla fall kunnat bilda kärnan i den opposition, som protcktionisterna ville åstadkomma. Till deras stora törvåning utsöllo utskot:svalen i första kammaren i fullt liberal och gent emot regeriagen välvillig syftning. I andra kammaren ledo äfven protektionisterna fullkomligt nederlag vid utskottsvalen. Det var för dem föga hugnesawmt, all Sandstedt och Medin, fastän ullhörande deras parti, insattes i bevillningsutskottet, enär den förre saknar all förmåga att uttrycka sig och den senare, som Ufligt astundar att blifva återvald tul fullmäktig i r.ksgäldskontoret, måste iakttaga all möjlig försigtighet och e) stöta sig med någon, om han skull bli återvald. Protektionisterna kunde icke ens klaga deröfver, att f. d. bondeståndets ledamöter blifvit i utskotten undanträngda, tvärtom, andra kammaren visade en ganska långt drifven courtoisie för jordbruksintressets mälsmän. Ä Icke heller hade protektionisterna skäl till klagan då hr Hessle, vägledd — man kan gerna säga missledd — af eoin oklara välvilja för jordbrukarne, framkom med sitt förslag om tillsättande at det särskilda utskott, som nu i dagligt tal kallas vältärdsutskottet. Protektionisterna hade ganska säkert varit mera belåtna, om detta förslag icke antagits, ty de hade då kunnat skria otver väld, våld och tyranni. Andra kammaren insatte i utskottet både hr Hessle, som der var sjeltskrifven, och Atas-von Schulzenheim, hvilken, säge avad man vill om hans takt, dock obestridligen är den tilltagsnaste bland protektionismens sitaner, och derjemte så slängd, att han visst icke alventyrar blifva sörstenau af någon Perseus. Vidare hatva icke protektionisterna skäl till klagan ötver bristande sparsamhet hos statsutskottet, som iakttagit och iakttager all möjlig hushållning i anslagsvag. Och om det bekrättar sig hvad ryktesvis berättas, att ministören, då den stora anslagsstriden inträffar, blott skall inskränka sig Ull art närmare redogöra hrarföre anslagen begärts, men icke göra anslagens beviljande till förtroendevota, så är det klart att icke heller på deua område finnes tillfälle för bildande af ett sruktansvärdt parti. Men det är naturligt att personer finnas inom riksdagen, som finna sin stuga för trång, personer, som längta efter makt och som nat och dag grubbla på det svårlösta problemet: maktutölning. Sedan i begge kamrarne statsrådsstolarne blifvit försedda med samma sorts öfverdrag som representantstolarne, och atstindet mellan de förra och senare blott är några qvarter, så bör man icke undra på, om hos åtskilliga en viss trånad efter en omfly tining uppstår, stärkt af ötvertygelsen att dussa trängtande själar skola taga sig alldeles förträlfligt ut årven i de eidenkladda statsrådsstolarne på slottet. Den raka vägen är visserligen alltid den kortaste, men icke alltid den säkraste för att komma ull målet. Man viljer derföre en omväg, löper lätt in på ett sidospår — och ly ckas stundom. Det är just ett sådant sidospår, provisoriskt, som nu anlägges af några tå och hvartill de använda jordbruksintressets godtrogna målsmän såsom syllar, hvilka väl impregneras, men hvarken med kopparvitriol eller kreosot. Dessa få, som försäkra sig om att syllarne äro starka, törbehålla sig vndskifvan för egen räkning och anlägga den på rätta stället. Men dessa få inse ganska väl, att om de skola uppnå det efterlängtade målet, så måste de komma i spetsen lör ett parti. Jordbru