Göteborgsposten – 12 mars 1867, sida 1

— Då, sir, var han der för något godt och lagligt ändamål, utropade lord Dance med värdighet. Jag känner ingenting om saken; han har ej anförtrodt mig den ; men så mycket kan jag ansvara för. Bah! Tala om att William Dane skulle begått inbrott, en af de bästa, hederligaste män som finnes, och dertill blifvande peer af England! Ni måste vara från förståndet! Att döma af Apperlys förvirrade utseende syntes det ej osannolikt att hans förstånd var borta. Han behöfde en hel dag på sig för att fatta detta. — Ännu en gång får jag be er lyssna på hvad jag har att säga, återtog sjuklingen. Detta skrin, som förorsakat så stor uppståndelse, tillhörde ursprungligen min mor, lady Dane. Initialerna till hennes namn såsom flicka stodo der, Verena Vincent Verner; hon var, som ni torde minnas, general Vincents nicce, och hon fick hans namn. Det är ej ringaste tvifvel underkastadt att Herbert Dane igenkände skrinet då det stod på stranden; han hade sett det många gånger och visste att min morbror, unga Verner, hade af en nyck låtit ditsätta ett malteserkors. Detta skrin hade jag qvarlemnat i Canada när jag kom öfver till England på det sista besöket. Herbert Dane måste då han igenkände det på stranden, ha blifvit orvad af några obestämda farhågor, som föranledde honom att föra skrinet till slottet. Han torde ha tänkt att hans offer kommit till lifs igen för att anklaga honom. — Hans offer? utbrast Apperly. — Ja, hans offer. Det var han som kastade mig utför klippan; mr Herbert Dane. Ej med afsigt, jag med