Göteborgsposten – 12 mars 1867, sida 1

hus förliden natt, för att stjäla bort bordsilfret; men de blefvo lyckligtvis störda innan de kunde fullborda detta. Lydney var den ende som blef igenkänd och han har tagits i förvar. — Huru vågar ni beskylla honom för någonting sådant i min närvaro? utropade lord Dane med ansigtet blossande af vrede. Ni vet ej hvad ni säger, mr Apperly. Vet ni hvem han är? — Nej! mylord. Jag vet ingenting om honom, utom att hans namn är Lydney — som han uppgifver. Danesheldsboarne anse honom vara en äfventyrare. — Han skall bli Daneshelds herre, sir; det kan jag säga er, svarade lord Dane med rörelse. Ja, stirra ni, men det är sannt. Han är min egen laglige son och skall bli lord af Dane inom en ej aflägsen tid, ty jag fruktar att mina dagar äro räknade. — Den ena hemligheten på den andra! utropade mr Apperly, hvars ansigte uttryckte den högsta grad af förvåning. Han uppträder här under namnet William Lydney. — Han är min egen son, säger jag er — Geoffrey William Lydney Dane. Geoffrey är hans första namn, men vi ha kallat honom William; min hustru, en dame af franskt ursprung, sade alltid att hennes läppar ej kunde uttala namnet Geoffrey. Och ni påstår att han är i polisvakten! Nåväl! Den saken skali snart komma till rätta, slöt lord Dane i det han lutade sig tillbaka på soffan och lugnade sina upprörda känslor. — Helt visst var han i mr Lesters hus med de andra; ban förnekar det ej, invände lagkarlen i sin förvirring.