Göteborgsposten – 12 mars 1867, sida 1

. — — Ä nn— — ——— maren tages tiden bättre i akt. I andra kammaren förnötes tiden slösaktigt med torrprat. Lagutskottet har velat befria qvinnan från det besvärliga påhänget at giftoman, då hon väl uppnått 25 år. Biskop Björck citerade bibeln emot förslaget, grefve Erik Sparre anförde de betänkligheter, som en rik appa sannolikt hyser då friare inställa sig som ingenting ha. Pappa-giftomannen borde representera förståndet, det praktiska elementet, gentemot känslan, som så ofta hos det täcka könet åstadkommer missvisningar. Landshöfding Faxe, assessor v. Gegerfelt och några till talade varmt för qvinnans rätt att förfoga öfver sin hand vid fyllda 25 år. Ryttmästaren v. Möller, riksarkivarien Nordström m. fl. presenterade formella betänkligheter — sådana finnas alltid till hands — och resultatet blef att lagförslaget äterremitterades. Grefve Sparre, som kan vara rolig äfven då han vill vara sublim, citerade ett yttrande af en intelligent dam, med hvilken han i ämnet hållit en liten konferens. Hon hade yttrat, upplyste grefven, för allt i verlden! låt qvinnan fritt få välja tili 25 års ålder, men sätt henne derefter under giftoman. Den ädle grefven uppgaf icke den intelligenta damens egen ålder. Emellertid väckte meddelandet en viss munterhet. Hr Wallenbergs praktiska, men kanske just derföre af bankoutskottet afstyrkta förslag, angående myntfotens bestämmande i guld, biträddes af hr Nordström, hvilket onekligen talar för förslaget, samt af s. d. justitiekanslern v. Koch och frih. Sprengtporten, men rönte ännu icke bifall. Deremot segrade hr Wallenbergs förslag att orden Sveriges Rikets Ständers Bank å bankens sedlar skulle utbytas mot Sveriges Bank istället för de af bankoutskottet projekterade orden Sveriges Riksbank. : Lagutskottets förslag om utvidgad frihet för andaktsöfningar bifölls, förordadt af biskop Björck och assessor v. Gegerfelt. Ett hedrande beslut. Andra kammarens sammanträde inleddes med en allmän — aftagning. En fotograf hade begärt att få porträttera hela kammaren. Ledamöterna hade dertill lemnat sitt bifall. Så satte de sig, och en bättre hållning har andra kammaren sannolikt icke iakttagit. Men så togo de sen skadan igen, och gudbevars hvad der pratades, ordrikast naturligtvis om småsaker, som med förment djupsinnighet behandlades. Dannemännen, som ej ha något emot att på statens bekostnad åka med tre hästar, läto klockare och skolmästare åka för bättre pris. Att den person, som förenar klockareoch skollärarebefattning, skulle erhålla i årlig lön 50 t:r spanmål, utom naturaprestationer, ansågs afskyvärdt. En så hög lön för hela året, motsvarande hälften af det belopp som de ärade representanterna sjelfva uppbära för 4 månaders arbete, var ju också höjden at slöseri. Låt vara att klockaren är den mest tongifvande inom församlingen och skolmästaren den som i första hand bildar tolkombud, så vore det ju en lyx utan like, att förse innehafvaren af dessa begge befattningar med inkomst uppgående till nära 2 rdr om dagen, då de ärade folkombuden endast erhålla 10 rdr för allt sitt släp. Jag kan ej säga huru många talare hade ordet, ty jag förmådde ei anteckna deras namn, men de stå i protokollet, de gå till odödligheten och det är tilltyllest. Med lika djupsinnighet och lika långtrådigt diskuterades det högvigtiga, at ett tillfälligt utskott afstyrkta förslaget om upphäfvande af alla föreskrifter, som röra auktioners hållande i städerna. Man hade god tid att nagelfara saken från alla sidor. Man tvistade om den utgjorde en kommunaltråga, hvilken städerna sjelfve hade beslutanderätten, eller en allmän lagstiftningsfråga, och när den blifvit vederbörligen genomknådad, så äterremitterades ärendet till utskottet för närmare utredning. Utskottet får ett mödosamt arbete, men tacksamt. Under behandling af så vigtiga frågor hus förliden natt, för att stjäla