Göteborgsposten – 9 mars 1867, sida 2

— O. saue JU All HAD URUVv UM manga 141101EbJ likkistor deruppe på vinden, var det ej så. — Nej, det sade jag oldrig. Tillagade likkistor, sade jag, och det var en annan sak. — Och de voro hopbundtade? — Hopbundtade! Nej det skulla vara en skamfläck om man bade likkistorna hopbundtade. Men för resten, hvarför får jag sådana frågor? Det går bra långt, det går bra långt i skalan att något sådant skall komma i fråga, som att jag skall få höra sådant. — O. sade ju att han hade tillskurna bräder till 20 at. fina och 20 st. grofva likkistor? — Ja det hade jag, och mitt virke skall vara fint, derför är det också dyrt. Det är reelt. — Nå huru förhöll det sig med de verktyg Olsson sade sig ha på vinden? Lågo de lösa på golfvet? De lågo på golfvet, det var klart — Hvad var det för verktyg? — Åh, det var en tolf eller fjorton stycken nafrar, ett dussin skruftvingar, sörsänkninesborr, mellar och alla slags modeller till ritvingar. — Forslades allt detta till verkstaden på en gång, då O. flyttade sina saker dit i höstas? — Ja, det gjorde det visst. Dalhjelm upprepade nu sitt vittnesmål att bank alldeles icke sett några verktyg på golfvet å vinden. Deremot orinrade hav sig att han sett ett par borr ligga å den ofvannämnda verktygslådan. För öfrigt hade ban hvarken sett skruftvingar eller andra verktyg på vinden. Olsson förnekade vidare Dalhjelms vittnesmål om att han skulle talat om eldfaran som hafstången under hans vind medförde, och tillade att bau tänkt tjena sig upp i verlden — icke i stora verlden sorstås — men att det varit såsom om djesvulen velat kasta honom ned. Det upplystes af åklegaren, att på Hisingen, der O. förut bott, för honom nedbrunnit ett uthus, i hvilket fanns verktyg som ban assurerat. Beloppet bärför hade han dock ej försäkrat. 0. förnekade vidare, alt ha varit uppe på sin vind någon gång under dagen före eldsvådan, särskildt att ban varit der kl. 7 på aftonen, och tillrådde Dalhjelm att taga sitt förnuft till fånga, då denne vidhöll sin uppgift i detta afseende. Slutligen medgaf han dock detta, liksom att han talat om att hafstången låg i vedboden. Han förklarade dock, att han funnit detta underligt blott tills han blef underrättad om att en målare rådde om tången, ty målare behöfva sådant. Tillfrågad af polismästaren, hvem som hjelpt honom att flytta tina saker från Hisingen till Haga, svarade ban att detta varit en gosse, hvars namn han dock icke erinrade sig, samt karlar som ban tagit från gatan. Det hade dock icke varit någon svårighet att få reda på ifrågavarande gosse, som var en hygglig yngling om 20 år. Denne, hvars namn var Joh:s Andersson, hade arbetat hos O. några dagar, vid den tid denne flyttade från Hisingen. Han hade äfven varit honom behjelplig vid flyttningen. Omkring 6 lasse virke hade O. fört med sig till Haga. Största delen af detta virke bestod af tunna ohyflade bräder, omkr. 1(, tolst var plankor och åtskilliga bakar fonnos afven. Några afsågade vräder till likkistor voro deribland. För öfrigt hade O. vid denna flyttning tvenne hyfvelbänkar och några hyflar samt ett par gamla nafvare och mindre borr i en låda, som icke voro af något egentligt värde. Inga modeller, inga timmermansverktyg. — Sedan O. gjort sina likkistor färdiga i Haga brukade han sända öfver dem till Hisingen, och 16 eller 17 sådane hade, så vidt Andersson visste, blifvit i höst och vinter ditsända. Polismästaren anmärkte, att då borde en betydlig del af virkeslagret, sådant det var, vid eldsvådan redan ha blifvit upprymdt, och frågade O. om det ej åtgick en half tolft till hvarje likkista. Härpå svarade O. att han icke kunde uppgifva det Ty om jag ej talar sanning, så ljuger jag. Han medgaf emellertid, att efter flyttningen böstas han icke fått mera virke till sin verkstad. Skräddaregesällen O. Wallerius, som bor i det icke nedbrunna, åt gatan belägna huset å tomten der elden uppkom, berättade att ban samma dag detta skedde sutit och arbetat till kl. 11 på aftonen. Han gick då ut i sitt kök och såg ned på gården. Han sag skuggan af en karl vid trappan upp till Olssons vind och afträdet i gården. Han ställde fram ljuset i fönstret, men nn var karlen försvunnen. Han hade ej kunnet skönja hvarken växt eller utseende på den hastiga uppenbarelsen. Han gick sedan till sängs, men bade ej legat mera än en fjerdedels ttmma och hade ej hunnit somna då någon bultade på porven. Elden var då redan lös och brände i Olssons vind. Att någon gick i porten hade han ej märkt, oaktadt denna låg under hans rum. Plåtslagaren Johannes Anderssons hustru Brita visste ej huru långe Olsson på qvällen uppehöll sig i varkstaden. O. hade denna qväll som vanligt hemtat vatten i hennes bostad, eburu det denna gång skett tidigare än eljest, hvarsöre bennes man vid förra undersökningen icke visste derom. Vittnet hade för öfrigt en gång för omkring en månad sedan varit inne på Olssons vind; hon såg då blott litet bräder och en kolqvarn, men inga verktyg. O. hade sedan dess gjort flera likkistor — mera än ett par i veckan. Hustru Andersson upplyste för öfrigt att kl. var öfver 7 på aftonen då O. hos henne hemtade vattnet. — De likkistor som O. förfärdigat hade alltid blifvit afanda tidigt På morgonen, En åkare, hvars namn bon ej erinrade sig bade dervid kört. Tillfrågad om hvad denne åkare hette, svarade 0. att hav icke-visste det, Hustru A. ctor invände, att han mäste vota det, ty då åkaren en gång sökt O. medan denne icke var hemma, hade O., sedermera derom underrättad, frågat om det var en person, hvars namn hustru A. nu icke erinrade sig. — Nej, tala sanning, yttrade härvid O. liksom vid alla tilifällen, då han blef beslagen. Dalhjelm upplyste att vid ett tillfälle hade åkaren hemtat fem stycken likkistor på en gång. Hustru A. bekräftade att hon sett fem likkistor färdiga på en gång hos O. och alla hade varit svångds4, något som O. på det ifrigaste förnekade. Hustru Charlotta Westerstrand bodde midt emot O:s vind. Då hon vaknade såg hon att elden först bröt ut på densamma. Hon hade sett O. hela dagen gå fram och tillbaka emellan boden och verkstaden något som äfven hustru Andersson anmärkt. 0. sökte förklara detta derigenom, att han velat passa på det vackra vädret för att hemta ned virket. Följande dag kunde det ju blifvit fult väder, och då var det godt att få etå på verkstaden och ha torrt och varmt. — Ja, ja, Olsson kunde väl aldrig tro att det skulle bli så varmt som det blef, anmärkte poliamk. staren.