Göteborgsposten – 9 mars 1867, sida 2

5, 1866 88 å 89 proc. Aktier i Smålands onsk. bank inbetalta 150 rdr å 85 proc. Rättegångsoch Polissaker. Pollskammaren. Under veckan ha följande mål af något allmännare intresse förevarit i poliskammaren: Fotografeleven And, Vikt. Björkman, åt hvilken fotografien erbjudit vida mera skuggor än dagrar, har vå senare tider varit i seknad af både bostad och uppehälle. Så beskaffad blef ban af ödet sammanförd en afton med fiskhandlaren Jobannes Jonsson från Wärgårda, hvilken tog logis i samma hus och rum som det hvarest Björkman bade sin bostad. En redje person låg äfven i rummet. Då fiskhandlaren på morgonen vaknade fann ban att hans reskassa, som utgjorde 50 rdr och bestod af tvenne femmor och resten ettor, försvunnit. Ej utan skäl misstänkte han sina kojkamrater för att ba blifvit vid summan, och begaf sig genast, utan att säga ett ord åt de öfriga, tull polisvakten, derifrån till Hammarströmska huset vid Sillgatan, der han under natten hvilat. Björkman tillfrågades först om det var han som tagit penningarne, men visade dervid den förorättade oskuldens negativa bild och förklarade aw ban i sitt våld cke hade mer än fattiga två riksdaler. Det ådagalades dock nu att bilden i en camera obgeura icke alltid slår så precist in med verkligheten. Då B. i det mörka sofrummet ransakade den snarkaude Jonssons fickor bade han nemligen stoppat undan tvenne sodlar, som hau tyckte sig finna tvenne ettor, hvilka skulle utgöra hans synliga kassa, Det var dessa förmodade två riksdaler han vid poliskonstaplarnes ankomst förevisade; men summan visade sig dervid vara n femma och två ettor. Med anledning häraf blet Björkman tagen i förhör. Han kunde icke neka, och visade slutligen hvar han gömt återstoden af penaingarne. Detta var i en vedbod på gården. Vid polisförnoret erkände Björkman tillgreppet och uppgaf att han iöranledts till detsamma deraf att han sett Jonsson innehafva penningar. Sedan alla insomnat emög hau sig följaktligen omkr. kl. 2 eller 3 fram till Jonsson och begick tillgreppet. Målet remitterades till rådbusrätten, och Björkman, som är född i Askersund men vistats här sedan år 1864, införpassades till cellfängelset. Å Den i denna tidning förut refererade undersökningen angående ett försök till mordbrand i huset n:o 88 af Majornas 6:te rote, den a. k. Ahlbostaden, bar förhör åter förovarit utan att något annat derom förekommit än att icke blott ene egaren af detsamma, Gustaf Jonasson, försålt sin andel i buset, utan äfven den andre ogaren, Mathiss Pettersson, försålt sin andel till en svåger, soldaten Emanuel Snygg, i Inlands Norde härad. Egendomen är försäkrad i Skandia för 4,500 rdr, ehuru den blifvit sörsäld för 4,000 rår. Köpekontraktet hade besynnerligt nog törst blifvit andertecknadt dagen före eldsvådan, ehuru tal om köpet skulle egt rum förut. För inhemtande af ytterligare upplysningar skulle Snygg jemte flera personer inkallas till nästa förbör, som eger rum om Måndag. I går hölls ytterligare polisförbör angående den stora eldsvådan i Haga natten till d. 27 sistl. Febr. Till en början uppgåfvos af de personer, som haft sitt lösöreba brandforsäkradt, den skada som de genom branden lidit, hvilken sammanlagdt uppgick vill omkr. 10 000 rår, af hvilka omkr. 8, ooo belopte sig på städernas bolag för brandförsäkring i Jönköping och 2,000 på London Globe Assurance Comany. Ä Det egentliga förhöret ang. uppkomsten af elden företogs derefter. Först inkallades målarearbetaren S. A. Dalhjelm. D. hade arbetat för egen räkning på snickaren Olssons verkstad från början af året. För Olssons räkning hade ban icke haft något arbete mera än att han åt honom målat ett par likkistplätar, hvarför han skulle baft i ersättning 12 skilling, hvilket belopp likväl aldrig utfallit. Hela dagen före eldsvådan hade båda två befunnit sig på verkstaden, hvarunder Olsson, som ofta brukat vara besynnerlig, iikväl denna dag varit underligare till mods än vantigt. Han hado mycke: ofta under dagen varit uppe på vinden, der han hade sitt trävirke och hvarest elden bröt ut. För hvarje gång kom han då ned med en brädbit, istället för att han eljest vanligen tagit ned bela virkesförrådet på en gång. Sista gången ban på ifrägavarande dag var uppe, hade han dröjt omkring en fjerdedels timma — så länge, att Dalbjelm under tiden haft tid att koka kaffe åt uem båda. Detta var omkr. kl. 7 e. m. O. uppgaf då att han varit på aftrådet. Olsson hade hola dagen icke visat någon lust att arbeta, och synbarligen varit upptagen af någon uteslutande tanke. Dalhjelm bade en gång omkring trenne veckor före branden varit uppe på Olssons vind. Han hade då der icke zett annat ån en bög af afskurna ohyflade bräder till likkistor. Det var tunna bondbräder, och kunde kanske uppgå till 2 a 30 tolfter. På golfvet stod en mindre låda, öfver hvilken låg några borr. Andra verktyg syntes icke till. En tom glaskista fanns äfven och en kolqvarn, på hvilken Olsson en gång malit kol. I den mindre lådan hade O. uppgisvit att nan haft sina verktyg. Samma dag som elden bröt ut eller dagen 101ut, hade O. till Dalhjelm yttrat, att det låg hafstång i vedboden under O:s matorialvind och att elden latt kunde komma ut i den torra tänfen, och då skulle hela hans förmögenhet brinna upp. Under dagen hade O. ej synts bära upp några brännbara ämnen på vinden, der icke beller några hyfvelspånor eller anuat dylikt synts tilll På aftonen hade O. emot vanligheten dröjt temligen länge qvar på verkstaden, innan han begaf sig derifrån. Han brukade alltid taga nycklarne såväl till vinden som till verkstaden med sig, och så gjorde han äfven nu. Detta kunde Dalhjelm med säkerhet intyga. På esermiddagen hade O. yttrat till en gosse, att han icke skulle komma hem till Albostaden på qvällen, utan så till Masthusget, hvarest han skulle låta laga sina stöflar, D. hade då rådt honom att icke gå till Mastuugget, utan låta Jaga stöflarne hos en skomakare, som bodde bredvid Dalhjelm. Detta hade han dock cke gjort, utan hade de gemensamt följts åt nedåt lusargatan, hvarefter D. tagit af åt Östergatan, för et äta qvall. D. gick till sitt matställe på Östergaen. Derifrån begaf han sig kl. 9—10 på aftonen nem till sin bostad i Pfeiffers bus vid Husargatan sem eller sex has från det hvarest elden bröt ut. Sesan detta på natten skett, väcktes han af Helgessor — den person hos hvilken han hade sin spisning — sch gick då ut, för att se efter om ej Olsson var vid brandstället för att berga sina saker. O. syntes dock icke tilll — O. begaf sig, då han skildes från D. nedåt Husargatan. Viunet berättade för öfrigt, att O. varnat honon satt vara rädd om elden och sagt att han had (ar flara hundra aAn värda nå vinden O hade hat