Göteborgsposten – 8 mars 1867, sida 1

Fr seen oo Jag är färdig, mr Beut. Ni behötver ej fängsla mig: jag skall följa er utan motstånd. De gingo ut tillsammans. En viss obehaglig känsla hade bemäktigat sig de som voro qvar i rummet, Lady Adelaide blickade upp som ur ett drömmeri. — Jag får förklara att han förskräcker mig, utropade hon. — Hvem förskräcker er, lady Adelaide? frågade lord Dane. — Denne unge man, Lydney. När han gick fram emot er och höjde på hufvudet med denna lugna, stolta blick, var han så lik Danerna att jag blef helt bestört — ni såg det kanhända. Han har alldeles samma sätt som lord Dane hade, och Harry Danc äfven, ehuru i mindre grad. — Han har oförskämdhet nog för alla Daner sammanlagda, anmärkte lord Dance. Särskildt var han oförskämd då han gick fram och tilltalade er och miss Lester! Jag kände mig böjd att gå fram och slå honom i ansigtet. Sällskapet bröt upp. När wmr Samos kom tillbaka till byrån, öfverraskades han af att se sin chef hemma. Lagkarlen hade anländt omkring en timma förut, och nyheten derom hade spridt sig i Danesheld. Mr James gaf houom bland andra underrättelser en kortfattad berättelse om Lydneys senaste missdäd och hans nuvarande häktande. Deras enskilda samtal blef hältigt afbrutet af madame Ravensbird. Hon hade ej fästat ringaste afseende vid mr Crofts försäkringar att hans båda förmän ville på inga vilkor blifva störda, utan hon gick helt oförskräckt in