Göteborgsposten – 5 mars 1867, sida 1

— De skola komma i natt, mylord. De ha nyss gjort upp det. Mr Blair närmado sig, satte Shad på en stol och bad honom omtala hvad han visste. Innehållet deraf var att han sett konspiratörerna i skogen och hört nog för att bli öfvertygad om att inbrottet skulle ega rum denna samma natt. När han lemnade dem bundo de svarta slor vid sina hattar. — Huru många såg du? frågade mr Blair. — Jag såg fyra: två stora och två små, svarade Shad. De tre voro desamma som jag förut omtalat för mylord; den fjerde, som var längst af dem alla, liknade — jag såg likväl ej hans ansigte, afbröt Shad. Hela tiden satt han på en trädstubbe med detder svarta framför näsan. — Hvem liknade han? Tala ut. — Nåväl, jag hörde honom ej tala och jag såg ej hans ansigte, men han var lik Will Lester. — Nonsens! utbrast lord Dane. Liksom Wilfred Lester skulle vilja deltaga i ett inbrott! Gossen är tokig, Blair, och har alltid varit ansedd så. Ni måste mena Lydney, tillade han skarpt till Shad. Nu var gossen långt ifrån tokig: han hade alltför mycken slughet för att vara en dåre, och denna slughet hade han ständigt tillfälle att uppöfva. Det rörde ej Shad det ringaste om den tyste gentlemannen under floret var mr Lydney eller mr Wilfred Lester: hans åsigt var att det var den senare; men som detta påstående tycktes stöta lord Dane, hvilken tydligen heldre ville att det skulle vara