Göteborgsposten – 5 mars 1867, sida 1

2 4. UMITHBGCHS BYTA är 1 huset N:o v gan anmärkts, och visade att hr Hedlunds uppfattning derom, att sedlarnes värde blifvit nedsatt, var oriktig, samt att hvar och en som hade bankens sedlar, för dessa erhällit det silfvervärde, som å dem var utsatt. Äf ven hr Kock visade att fullmäktige rätt förfarit. En rolig episod uppkom genom ett ganska pikant yttrande af hr Lindström. Han började neml. dermed, att fastäv hr Hedlund sagt sig hafva försvarsverket bakom sig och annandagarne framför sig, så syntes dock att han betraktade denna dag som en annandag. Han gendref derefter äfven get långa talets korta mening med mycken sakkunskap. Det visade sig nu att hr Hedlund blifvit lite humörisk, och då han replikerade hr Lindström, bad han om ursäkt derföre, att han (hr H.) vågat röra sig på ett område, som hr L. ansåg vara honom förbehållet, fridlyst; men trodde dock, att då kammarens öfriga ledamöter afhört honom med tålamod, så borde hr L. göra sammaledes. — Fullmäktiges åtgärd blef gillad. Vid behandlingen af nästa punkt, beträffande fullmäktiges åtgärd att höja utlåningsräntan, inskränka utlåningstiden och öka kreditivafgisten, hördes åtskilliga talare, hvilka ställde sig på låntagarnes ståndpunkt, öfver berörda åtgärder knota och förorda bibehållandet af en liten kläm i slutet der åtgärden halft om halft klandrades. Men den föll efter votering med stor majoritet, och det visade sig således att majoriteten allt mera frångår den gamla åsigten att banken i första rummet skall vara en undsättningsanstalt. På aftonen företogs helgdagsmotionen. Den fick i rektor Siljeström en talangfull försvarare. Han hade från sin ståndpunkt satt sig in i frågan; han talade med öfvertygelsens hela värma, hans föredrag var ett mästerstycke af både lärdom och dialektisk tärdighet. En ypperligare medhjelpare kunde hr Hedlund aldrig finna, ehuru han sjelf äfven utvecklade hela sin dialektiska tärdighet. Motståndarne, bland hvilka kyrkoh. Lithner och kantor Rosenberg intogo främsta rummet, visade sig på det bibliska och historiska området lika hemmastadda som hr Siljeström, i värma och vältalighet med honom fullt jemförliga. Hr Lithner visade att hr Siljeström tillochmed misstydt det bibelspråk, som han citerat, och gifvit det en trängre betydelse än det rätteligen hade. Det intryck, som hr Siljeströms föredrag onekligen gjorde, minskades i betydlig mån, sedan hrr Rosenberg och Lithner haft ordet. Den förstnämde hade haft god tid att förbereda sig; de begge andres repli ker åter framkallades af hr Siljeströms anförande; de voro således vida mindre förberedda, en omständighet, som dock alls icke inverkade på kraften i deras argumentation. Begge gjorde sig till målsmän för dem, som äfven på de till indragning föreslagna helgdagarne hade behof af kyrkogång. De erinrade, huru tillochmed i hutvudstaden kyrkorna icke stodo tomma på nämnde helgdagar, och att på landet flerestädes gudstjenst af brist på prester icke hvarje Söndag kunde hållas i alla kyrkor. De bestridde påståendet, att bland massan af folket saknades religiöst lif, och erinrade om den stora skilnaden emellan dem som ej rådde om sin tid och dem som fritt kunde disponera öfver sin tid till arbete, till hvila och till gudstjenst. De undveko med mycken takt att vidare beröra motionens ömåligaste punkt — den rent materiella — men intydde dock i förbigående, att den afsåg ett rtterligare betungande för tjenaren, utan motvarande vederlag. Kyrkoherden Lithner, som bevisade Big ara en utmärkt talare, helsades med starka ifallsrop då han slutade sitt långa, hela tiden ned odelad uppmärssamhet afhörda föredrag. QA