för denna äsigt voro naturligtvis ytterst stränga. Carl Ivarsson trodde, ati sjöofficerarne skulle bli än mera efterlåtna om nu nåd stället för rätt utöfvades. Hr Björck och statsutskottets öfriga ledamöter som hade ordet, höllo, utom hr Hierta, strängt på utskottets afstyrkande. D:r Beronius trodde våäl icke att den stora summan af hr Törngren nu kunde uttagas, men kanske framdeles, och tycktes ej vara emot om T. under tiden så att säga fick springa gatlopp. Assessor Bergström visade, att T. ej fått åtnjuta laga rättegångsförmån i sjelfva ersättningsfrågan. Hr Lemchen ådagalade att då lokomotivföraren Riex fått eftergift af all ersättningsskyldighet, vore det ej konseqvent att vägra hr T. en sådan eftergift, då den förre likvisst ostridigt varit mera felaktig än den senare. Kommendörkapten Adlersparre förordade äfven varmt eftergiften och erinrade, att T. jemte det arreststraff han undergått i 3 år varit utsatt för en formlig tortyr, hvilken ännu pågick. Hr Kolmodin och frih. v. Schulzenheim erinrade, att då så mycket ordats om sparsamhet var det ett slöseri att tvinga en duglig ung man lemna Sverige för att i främmande land söka sin utkomst. Hr Lindström sade sig hafva kommit upp med föresats att fälla, men nu måste han fria T., sedan denne i flera timmar stått på offentlig schavott. Jag tror att ganska mångas åsigt uttalades af hr Lindström, ty ingen som yttrade sig mot hr T. hyste den föreställningen, att staten af honom skulle bli godtgjord; det föreföll mig nästan som tyckte sig hvar och en berättigad att till vederlag slita en bit kött af den unge mannen. Till slut blef resultatet af den långa öfverläggningen att eftergiften beviljades med 105 röster not 60.