Göteborgsposten – 5 mars 1867, sida 1

Lydney, fann han det klokast att låta gå in på denna mening. — Nåväl, jag kan ej så noga säga, yttrade han i vil spelad enfald. Lydney är stor, han också, det förstås; och mannen var bred lver bröstet och det är Lydney. Ja, mylord, han var mera lik Lydnev. Det var damaskorna som kommo mig att tro det vara Will Lester; men jag såg en dag att äfven Lydney hade ett par sådana. — Säkert var det Lydney; sade lerd Dane i mr Blairs öra. Och den senare nickade. — Hvad hörde ni mer? frågade han Shad. — Jag hörde ingenting mer, sir. De talade ej utom några ord om slöjorna, och jag smög mig hit för att underrätta mylord. Mr Blair vände sig mot lord Dane och de samtalade under ett par minuter i låg ton. Shad tillsades att aflägsna sig och hoppade derefter med mycken vighet ut genom fönstret. Innan han gick ansåg lord Dane det lämpligt att gifva honom en liten varning. — Gå nu hem och lägg dig, Shad. Om du stryker omkring slottet kan det lätt hända att man ger dig ett skott i stället för någon af tjufvarne. I händelse dessa män bli gripna tillfölje af den underrättelse du lemnat, skall ni få en belöning sådan du aldrig i hela ditt lif kunnat drömma om. Gå nu hem så fort du kan. Shad skyndade sig att lyda befallningen så fort han kunde. Men då han befann sig på vederbörligt afstånd från slottet, tog han af in på en biväg för att osedd ge luft åt sitt öfverflödiga mått af glädtighet och kunde ej ana