Göteborgsposten – 26 februari 1867, sida 1

samlad omkring sig, var en tysk kejsare. Men det är ej något tyskt kejsaredöme, konung Wilhelm vill veta af, det är ett preusIsiskt! Tyskland skall gå upp i Preussen, men jicke Preussen i Tyskland! så är planen. Han säger äfven rent ut: För enhetssträfvandenas framgång har enighet framför allt varit nödvändig; också ha förbundsregeringarne nu bragt nödvändiga offer. Jag skulle sjelf med lika hängifvenbet ha bragt dem för Tysklands väl, om jag icke af törsynen blifvit ställd i spetsen för den märkligaste, till landets ledning kallade förbundsstaten. Tyskland och den öfriga verlden kunna ej längre svälva i okunnighet om hvad Tysklands framtidsöde skall bli, om det får gå som konung Wilhelm vill. Namnet Tyskland skall utplånas ur geograsien och kanske försvinna — för någon tid — ur läroböckerna, samtidigt med det Ryssland utraderar Polen. Tyskland skall ersättas al Preussen och den stolta Germania vika ur platsen för Borussia — Frankfurt för Beriin. Preussens konung vill till en början endast binda Sydtyskland vid sig medelst ingående af fördrag. Han har gjort på samma sätt med de nordtyska furstarne, hvilka han ock förvandlat från oafhängiga till vasaller, hvarom i det hela ej mycket kan vara att säga. be sydtyska furstarne veta emellortid hvad de ha att rätta sig efter. Konungen säger: Mot de sydtyska bröderna skall Nordtysklands hand med öppet tillmötesgående räckas, så snart nordförbundet blifvit tillräckligt konstitueradt för afslutande af fördrag. Nordförbundet och sydstaterna skola efter all anledning eftersträfva tullföreningens upprätthållande, gemensamt ekonomiska intressen och skydd för sina områden. Detta vill med andra ord säga, att bl. a. de sydtyska furstarne skola ställa sina försvarskrafter under preussiske konungens (förbunds-fältherrens) beftäl och, om de sedan tredskas, förbinda sig till att utan opposition se förbundsexekution uttöras inom sina områden. Det är otvitvelaktigt att härigenom en makt lägges i den preussiska kouungens hand, som måste bli farlig, om dermed ej förenas ett större inflytande å folkets sida på förbundets, h. e. preussiske konungens politik, än det som i törbundsförfattningen medgifves landets representanter. Det är också helt säkert mera för frasens skull som det i trontalet tillägges: De tyska staternas förbund bär väsendtligt karakteren af att vara defensivt. Ingen fientlig tendens mot grannar; ingen erötringslusta finnes i den tyska rörelsen, utan blott behofvet att organisera området från Alperna till hafvet, betraktadt såsom stat. Preussens politiska tendens har i alla tider varit allt annat än sredlig, ty preussiska regeringen har dertill sor mycket af absolutistiska anlag, för mycket al korporalkäppens princip qvar. Skall derför det tyska enhetsverket bli ett verkligt fredens verk, en folkets lofliga sak till beframjande af Tysklands välgång, lycka och verkliga storhet genom friheten, ty utan frihet vinnes ej någon varaktig storhet, då må Preussen gå upp i Tyskland och en Tysklands kejsare, vald at folket och bunden vid aktning lör dess frihet, samla omkring sig de tyska stammarne. Det skall också en gång komma dithän. Konung Wilhelms ärelystna drömmerier äro blott en öfvergångslänk och hans enheteförsök likaledes endast förberedelsen till ett bättre och större verk, som en gång skall mäktigt befordra den nya princip i statsrätten, som håller på att bryta sig väg i Europa, neml. att deras olika nationer, samlade i större grupper uppgå i en ännu större, ett solkförbund, hvilket efterträder den hel. alliansens tursteförbund och inleder fridens och frihetens nya era i vår verldsdel. Motståndet mot denna princip skall göras at Ryssland — det ouropeiska lolkförbundets fiende. Så länge Tysklands makt ligger i en absolutistisk preussisk konungs hand, kan detta folktörbund ej bli verklighet och Europas lugn derför icke heller vara betryggadt, må vi derför hoppas, att det nu inträdda ötvergängsstadiet i TyskR—2 AA