Göteborgsposten – 26 februari 1867, sida 1

0—c O—n—— ——— — Var det ni som hörde denna vackra komplott? frågade han. . — Jag, mylord! Inksom jag skulle vilja stryka omkring i skogen på qvällarne och äfventyra min reputation. Lord Dane såg på det gamla vissnade ansigtet framför sig och smålog. I — Hvem hörde det då? ö — Jag kan ej meddela mylord detta. — Då hade ni gjort bäst i att ej heller meddela mig ler historia, var det bekymmerslösa svaret. Det är alltI sammans bara nonsens. l — Fäster ni så liten vigt dervid, mylord, skall den förskräckliga händelsen helt säkert inträffa, utbrast den oroade Tifsle. Någonting måste göras. — Alldeles det; och ni måste meddela mig er sagesmans namn, hvem helst han må vara. I annat fall skall jag i morgon draga saken inför fredsdomaren mr Lester. Detta skulle ej alls ha varit tjenligt för Tiffle; och likväl ville hon så ogerna namngifva Shad. Men det fanns ingen hjelp, ty att lord Dane skulle göra som han sagt, det läste hon i hans beslutsamma ansigte. — Mylord, jag har visst ej någon särskild anledning att förtiga hvem han är, men jag skulle ej vilja ha det bekant. Han är nyttig för mig på många sätt. Jag gifver honom då och då en penny af barmhertighet, eller ett par gamla skor, och han är mig derföre tillgifven och håller ögonen öppna samt lemnar mig oförutsedda nyhe