Göteborgsposten – 26 februari 1867, sida 1

Strålarne från Ijuskronan föllo ned på bordet med dess snöhvita duk, dess vackra servis af glittrande kristall. Det var ett trestande bord; men dess ogare satt med ryggen vänd at detsamma och stirrade i ciden. — Tiftle? Hvad kan hon vilja mig? yttrade han till Brufk. Låt henne komma in. — Oh, mylord, den mest nedriga komplott är å bane! började Tiftle sedan hon blifvit insläppt. Slottet skall olundras och mylord skall mördas i sin egen sing. Lord Dane hade aldrig kännt så stor benägenhet för att skratta. Det första som föll honom in var att qvinnan gjort ett alltför fritt bruk af sin herres vinbuteljer. — Ni kan sitta ned, Tiflle. Ni synes vara litet upprörd. — Mylord, det kan synas er osannolikt! utan tvifvel synes det så i första ögonblicket; men det är rena sanningen! — Hvilket? frågade lord Dane. Tiffie satte sig ned på kanten af stolen, lugnade sig och berättade sin historia. Hon omtalade allt hvad hon hört och äfven en smula som hon ej hört, ty Tiffles nyheter förstorades omedvetet under berättandet, såsom det händer för många af oss. Lydney skulle bryta sig in i slottet för att mörda lorden; Ben Beecher, Drake och Bill Nicholson hade för afsigt att stjäla allt bordsilfret för egen räkning. Tiffle fick upprepa sin historia två gånger innan lord Dane kunde fullkomligt fatta den. Hon uppe: höll sig särskildt vid den omständigheten att Lydney stod i spetsen för företaget.