Göteborgsposten – 25 februari 1867, sida 1

— Jag är säker derpå, yttrade hon, sökande att bita någon färg npp på sina hvitnade läppar. Mr Lydney berättade mig att han var hos Wilfred förliden qväll och stannade tills klockan ett på morgonon. Tiden gick, utan att de märkte det, sade han. Denna uppgift vredgade lord Dane och hans anlete glödde af förtrytelse. — Jag betviflar det icke utan anser det tvärtom mycket troligt, att de voro tillsammans till denna timma. De äro lika goda gökar — men jag skulle vara ledsen öfver att ställa Wilfred Lester, med alla hans fel och dårskaper, på samma linie med en man af Lydneys beskaffenhet. — Mr Lydney är en gentleman, anmärkte hon i låg ton. — Tillåt mig fråga hvad bevis ni har derpå, utom hans egen uppgift. Då miss Lestor icke kunde gifva något bestämdt svar härpå, gick hon vidare utan att säga ott ord, med ansigtet nägot upplyftadt och ett något hårdt uttryck i sina drag. Hennes hjerta klappade af förtrytelse för Lydneys skull. Lord Dane fortfor emellortid att tala; hans insinuationer emot Lydney voro skarpa, men det var som om Maria icke hört dem. Hon kunde ha tviflat på hela verlden snarare än på honom. Slutligen öppnade hon läpparne. — Mr Lydney berättade mig en dag, att hans sökande efter skrinet bragt honom i beröring med några besynnerliga karakterer. Han skrattade då han sade detta. — Ja, det var en antaglig ursäkt, yttrade lord Dane sarkastiskt och var nära att framställa allt det ofördolak