Göteborgsposten – 19 februari 1867, sida 2

——— som förflutit sedan ni blef tjugoett år. Men allt detta beror naturligtvis helt och hållet på ordalydelsen i gåfvobrefvet. — Vill ni åtaga er affären för mig? frågade Wilfred i det hans ögon glänste af ifver. Mr Apperly svarade ej straxt. Han gillade på intet sätt, Wilfreds handlingssätt, alltifrån hans giftermål; men å andra sidan älskade han rättvisa i och för sig sjelf ocn skulle rätt gerna vilja gifva squire Lester en helsosam lexa. — Jag kan omöjligen besvara er fråga utan att jag först får se gåfvobrefvet. — Men han vill ej låta mig få det. — Då kan jag ej hjelpa er. Wilfred satt sorgsen, troende — såsom han länge trott — att hela verlden var emot honom. — Skulle ni vilja skrifva till min far, mr Apperly, och bedja honom tillåta er se på gåfvobrefvet i egenskap af min sakförare? — Det kan jag göra. Och om han låter mig se det, skall jag derefter säga er om jag tror att ni kan inlåta er på affären eller ej. På detta sätt uppgjordes saken. Wilfred tog afsked och mr Apperly skref till mr Lester och väntade på svar. Saken förhöll sig nästan fullkomligt som lagkarlen förmodade. Squire Lester hade ej gjort mine af att utbetala penningarne till sin son då denne blef myndig. WilIfred visste ej om gäfvan och det fanns ingen som sökte förmå mr Lester att utbetala penningarne. Senare då nans samvete sade honom att man i hvilket ögonblick son