Göteborgsposten – 19 februari 1867, sida 2

förlägenhet eller, om han ej har dess starkare rygg, verkligen blir försatt i den ställning, som en afundsman eller lättsinnig pratwakare (unnit tör godt att förutsäga. De bedröfliga följderna icke allenast för honom, utan ock för dem, med hvilka han står i affärssörbindelser, äro för tydliga att här behöfva påpekas, men hvad som så mycket mera behöfver läggas hvar och en på hjertat är, att icke göra sig till kolportör af rykten, hvilka kunna bringa på fall menniskor, som eljest i lugn och ro kunnat skörda frukterna af sin arbetssamhet och omtanka. Operan Sardanapale och mill Christina Nilsson. Den nya operan är, sasom vi nämnt, komponerad af hr Victoriu de Joncieres, en ung musiker, tjugusem år gammal, och texten är författad at hr Becqve (en tidning skrifver hans namn Beck), också en ung man. Operan är indelad i tre akter och tem tablåer och innehållet är i största korthet följande: I första akten trälsar Assyriens konung ett olfer undan magernes tanausm; det är den unga joniska slafvinnan Myrrha, och han för henne till sitt palats. I andra akten företager Sardanapale en lustfärd och ger sin förtrogne Salmenes i uppdrag att försvara och styra riket och bekläder honom med sin purpurmantel och sin krona, hvarigenom Salmenes blir tagen tör Sardanapale och mördad. I tredje akten öppnar öfverstepresten Belezes, som konspirerar mot konungen, portarne för meder, perser och kaldeer, hvilka intränga i palatset just då Sardanapale, omgilven at sina nustrur och sina skatter, dör på bålet. Myrrha, som eslutligen älskar honom, dör jemte honom. Kompositören berömmes mycket för de många vackra solonummer han skrifvit, men eusemble-nummerna erhålla ej så odeladt kritikens bifall. Operans mise en scåne är utomordentligt praktfull och bar också bidragit till fram. gängen. Utförandet hade ej kunnat vara bättre säger Patrie. M:ll Nilsson, så vacker i sir enkla hvita drägt utan några prydnader, be ledsagades från operans början till dess slu af auditoriets bifall. Hon modulerade sing soli med utsökt behag och i ensemble-numrer gjorde hennes röst präktig effekt. — I först: akten förekommer en stor aria, ett slags döds. hymn, som sjunges af m:ll Nilsson med et mästerskap, en energi, som man ej kunnat tre henne om. Denna aria är utsirad med er mängd vokaliseringar af utomordentlig djerf het, hvilkas klockrena återgifvande framkal Jade allmän beundran. Med ett ord, genon Idenna roll har m:ll Nilsson tagit ett stor ssteg framåt och förvärfvat sig ännu flera be undrare bland verkliga musici, ty för massa! sär br Jonciöres opera egentligen ej assedd.