Göteborgsposten – 15 februari 1867, sida 1

det var någonting som oroade hans hustru till en ovanlig grad. Hon satt i andra ändan af soffan mod hufvudet tillbakalutalt. Hon såg mycket svag ut, och den hvita toilettklädning hon bar gaf henne ännu mera utscendet af en sjukling. Efter att ett par gånger ha blickat på sin man som om hon velat säga något men ej kunnat, utbrast hon slatligen i en ton som darrade af ängslan. — Hvart gick ni igår qväll, Willy? Mr Wilfred Lester kastade en hastig blick på den talande. Det var något i sjelfva tonen af frågan som nästan kom honom att darra. — IIvart jag gick i går qväll? Jag var än här och än der och talade än med den ene, än med den andre. — Så säger ni alltid. Wilfred, ni hade denna bössa med er ut. — Ja. Låset har kommit i olag, och jag ämnade visa den för smeden; men smedjan var stängd, svarade mr Wilfred, hvarefter han började hvissla på en glädtig och populär visa. Kanske den största olycka som ännu hade drabbat Edith Lester var att hon blitvit en ofrivillig åhörarinna till ett visst samtal för några dagar sedan. Sally stod sysselsatt med strykninz framför det öppna köksfönstret och kom derunder i samtal med en förbigående. Edith hade lyssnat till orden, eller snarare frågorna, rörande nennes man och vändt tillbaka med svidande hjerta. Var det sannt att han förenat sig med tjufskyttarne? var det sannt att han varit med vid anfallet mot Cattley, hvarvid I l