Göteborgsposten – 15 februari 1867, sida 1

02 sk EFTFTFd — —— — — tans faktori tillverkas c:a 7,000 st. dylika; sevär, vi kunna ej uppge bestämda siflertalet. ch med egaren till Husqvarna har kronan äslutat kontrakt om levererandet af något öfver 9,500 st., hvilka rätteligen redan i det härmaste borde vara färdiga. Att denna molells antagande beslutades nog hastigt, bevisas bäst genom de många förändringar, lensamma undergått efter att en gång velerbörligen ha blifvit fastställd. I följd häraf skilja sig också de vid Husqvarna först tillverkade 700 st. i väsentlig mån från de ötriga. Att emellertid tillverkningen af dessa gevär, oaktadt nu pågående försök med nyare, framgent måste bedrifvas, torde vara lätt utt inse; ty äfven om kronan skulle finna räkning vid att mot skälig (säkerligen ej obetydlig!) godtgörelse söka häfva kontrakterna med det enskildta faktoriet, så kan en egare till ett bruk af så uteslutande speciel beskaffenhet, som ett gevärsfaktori, ej gerna till den grad förbise sina arbetares intressen, att han kanske för en längre tid ställer dem utan arbete, d. v. s utan medel för sitt uppehälle. I detta törhållande finna vi ett bevis på svårigheten af att här i landet, åtminstone ännu, drifva ett faktori, uteslutande afsedt för vapentillverkning och ej på samma gång, såsom naturligt synes, ätven för manusaktursmide. Man har derföre icke kunnat undgå att med förvåning (det lindrigaste uttrycket) erfara att krigsministern sjelf kunnat göra sig skyldig. till ett sådant misstag som att inför riksdagen uppge arbetet vid Husqvarna govärsfaktori som instäldt. Visserligen hade det varit önskvärdt, om detta långt förut, utan allt för stora uppoffringar kunnat låta sig göra, men å andra sidan är det ingalunda ännu bestämdt afgjordt att dessa kammarladdningsgevär äro så odugliga som man från vissa håll, med anspråk på ofelbarhet, velat påstå. Vi skulle tvärtom vilja anse dem vara fullt användbara till striden i sluten trupp, ty om de än i skotthastighet ej kunna upphinna de preussiska tändnålsgevären, öfverträffa de likväl i detta afseende vida alla mynningsladdningsgevär. Ämnade att skottställas för endast ett asständ, nemligen 800, fot, lemna de i träffsäkerhet måhända mycket öfrigt att önska, men å andra sidan lemnade de senaste betydelsefulla krigshändelserna det obestridliga rönet, att det ej så mycket är träffsäkerheten som icke snarare snabbskjutningen, hvilken kunnat räknas bland de mera betydande och till den hastiga segern mest bidragande orsakerna. Vid hvardera faktoriet ha dessutom 2,000 st. gevär af 1860 års modell försetts med kammarladdningsmekanism efter Hagströms ide, hvilka 4,000 förändrade gevär dock torde kunna anses alldeles odugliga, icke allenast på grund af vissa delars bräcklighet, utan äfven i följd af en miingd orsaker, hvilka utrymmet här förbjuder oss specificera. Med anledning af detta synes obestridligt, att gamla gevärs förändring efier nyare idcer är vansklig ochi allmänhet förknippad med stora svårigheter samt relativt för höga omkostnader, liksom vi anse att hvarje fosterlandsvän absolut måste förkasta förslaget om förändrandet af gevår af ännu äldre modell än 1860 års till kammarladaningsgevär. Hvad öde skulle väl kunna förestå en armö, som vore nödsakad att rycka i fält, utrustad med 3 å 4, ja, kanske ännu flera olika slag af ammunition? Slutligen må det tillåtas oss, att yttru några ord angående ett i en korrespondens till Aftonbladet från Eskilstuna gjordt förslag. att tills vidare och i afvaktan på modeller uteslutande tillverka sådana enskilda gevirs delar, som kunna användas, bvilken den ny modellen än må bli, såsom pipor, bajonelter och diverse beslag. Brefskrifvaren har gjort